Tankar
Själv..... så här är det i stunden och i det här mellanläget innan det börjar..
Jag är lugn jag har ingen ångest. Det har varit så hela tiden. Det försvann och har inte kommit tillbaka. Det stora ok som tagit plats i mitt liv det har sjunkit undan, ibland finns tanken att det är det som är en del av tröttheten, och det är bättre
än att ha ångest.
Har ett stort behov av att vara själv men att Kent finns här hemma. Behöver tänka och reflektera helt själv. Tänder ljus och låter tankar komma och gå, ofta skriver jag ett blogginlägg.
Funderar på olika saker...
Kommer det bli peruk, får inte panik, mer att tänka tanken.
Illamåendet som jag oroat mig för, inser jag att det finns medel mot, har släppt den oron.
Att inte få köra bil på väldigt länge.. Det känns som ett stort bekymmer. Friheten att kunna åka dit jag vill, när jag vill är en del av mig och ett sätt att må bra i stunden.
Det beror på Epilepsin och strålningen av hjärnan, helt enkelt bara att acceptera.
Sen är det tröttheten, och jag får nog inse att den är och kommer vara. Oavsett varför den blommade ut så lär den bli min följeslagare i kombo med influensavärk.
Att alla följare på resan är världa otroligt mycket. Ni förstår säkert när jag är besvärlig och trasslar in mig i egna analyser. Det är så jag är.., men sen kommer det oftast litet klokskap. Att acceptera, att
gilla läget, eller att förhålla mig litet annorlunda, byta riktning.
Men om jag inte skriver, då ältar jag för länge och mår inget vidare, det måste ur mig.
Att jag är ledsen till och från är jag glad över, det ledsna stoppas inte in, utan släpps ut. Tårar är en välsignelse och ur tårar kommer ett lugn.
Jag gråter i stunden, genom en melodi, att någon säger något.
En melodi dyker upp i mitt huvud...
"Blad faller tyst som tårar"
Lasse Berghagen, förstås.
En fint smultron att trä upp på mitt strå.
