VARDAGSSMULTRON

Här kommer jag att reflektera över fina smultron i vardagen, att förhålla sig till livet ur ett positivt perspektiv.

Att dela sitt jag med någon....

Publicerad 2017-01-22 13:19:00 i #Gemenskap, #reggio emilia,

Sitter här vid rumsfönstret vid datorn, brasan värmer och mina tankar är litet dämpade på något vis. Har efter sjukveckan inte riktigt hittat tillbaka. Känner en slags melankoli som jag inte vet vad den står för. Utanför fönstret ser det ut som det gjorde igår......
Saker har hänt både i mitt nära liv och i vår värld.....
Själen är litet knepig att umgås med stundtals...jag hämtar mycket energi i gemenskap med andra.....och det är nog det sociala som fattas mig, som inte är en självklarhet för alla, men som jag vårdar mer och mer i mitt liv. Jag har insett hur viktigt  det är för mig att möta människor och vara en del i en gemenskap som berikar mig och som jag hoppas berikar andra. Parallellt trivs jag med ensamhet också men jag är inte så ensamhetssökande som jag trodde att jag var.....
Det  var en bild som skapades både av mig själv och av omgivningen,då jag under min uppväxt och de tidiga vuxenåren ofta valde ensamhet istället för umgänge, eller höll mig ganska lågmäld och vid sidan om.
Det jag hade omkring mig var inte jag och jag stämde inte in med den sociala tillvaron omkring mig och då blir man inte sitt bästa jag, framförallt inte tillsammans med andra. Sakta med ålder och en större självtillit har jag plockat fram mig själv, hittat gemenskap och social tillvaro som är bra för mig.
Jag tror att en del tycker att jag har förändrats,......de som är kvar i den världen och inte delat min resa.....jag är samma person, bara det att det syns bättre och är tydligare nu och det finns delar i mig som ingen anade men de fanns där även då. De som såg mig som den tysta, blyga.... blir förvånade när jag inte alls verkar vara så idag......OJ! Att jag tar ställning, vågar tycka, skriva om mig själv offentligt på bloggen....Vad hände??
Ja vad hände.......jo det som hände var att det blev synligt när det fanns en omgivning  som kunde dela det med mig. 
Jag tänker ofta på detta i mitt arbete med barn.....har de någon att dela sitt jag med, finns det någon som är nyfiken och intresserad.....någon som ser, lyssnar.....att fånga upp och bekräfta....att vi människor stora som små bär på en mångfald av sätt att visa vårt bästa jag och det är här jag tycker att Reggio Emiliafilosofin har sin kärna.
 
Må vi alla bli bättre på att inte ha för mycket förutfattade meningar om varandra. Att möta en medmänniska med nyfikenhet och intresse är som att vattna en torr smultronplanta!
 

Annika, du fattas oss.....

Publicerad 2017-01-18 15:31:00 i #personligt,

Så fick jag då tid att skriva i bloggen, för att jag blev sjuk och inte orkar förströ mig med så mycket annat. Jag har legat i soffan eller sängen sedan i söndags men idag orkar jag vara litet mer i upprätt ställning. Jag har haft mycket tid att tänka över saker i livet...men det är en sak som hela tiden återkommer......och som jag inte har fattat riktigt ännu.....och detta inlägg får bli en hyllning till min vän Annika
För en dryg vecka sen så fick jag ett litet sms att nu har vår A vinkat hej då.....det var i söndags....det var väntat men så overkligt att hon inte finns här på jorden längre. Jag har känt henne i nästan trettio år, vårt första möte var på en sån där liten föräldra/barngrupp  på BVC. Min David och hennes Oskar var då runt 6 månader, vi fann varann och jag kände mig så glad i hennes närvaro och så har det fortsatt...... 
Vi har funnits bredvid varann utan att egentligen umgås under många år, men sökte oss till varann när tillfälle gavs i olika sammanhang. Våra killar följdes åt genom skola och fotboll upp till sexan.
A arbetade som guldsmed och jag minns att hon tillverkade smycken till lärarna i sommarpresent i femman....hon skulle ha gjort en ring till en gemensam körvän som miste sin älskade make och även han körvän, en ihopgjutning av deras gemensamma ringar, det blev inte så men den gjordes av hennes kollega, och jag hann att förmedla en bild till A hur resultatet blev, vilket hon blev riktigt glad över att få se.
Under årens lopp har jag ibland åkt buss till jobbet, A gjorde alltid det. När jag klev på och platsen bredvid henne var ledig så blev den turen och dagen klart trevligare ...en gång så trevlig att jag glömde stiga av.......
På något sätt har våra vägar hållt sig nära varann hela tiden..... 
De sista 10 åren kom vi varann riktigt nära genom vårt gemensamma intresse körsång. Många körövningar har vi haft tillsammans och hon och jag har delat de där bitarna i våra respektive familjer som man inte delar med alla....långa fina och stärkande samtal.....Hon har engagerat sig och brytt sig om hur jag mått i min fibro och sjukskrivningstillvaro samtidigt som hon själv kämpat mot sin cancer.....
Från vår sista gemensamma körresa till Kalmar kommer jag alltid att minnas den stund då vi satt i solen, drack varsin öl - hon, jag och Maria...vi samtalade om livet, cancer, döden, vi var så nära varann och pratade om att det är inte i alla sammanhang man utelämnar sig inför andra på samma sätt som vi gör i vår körgemenskap....
Hon fortsatte att komma på körövningarna så länge hon orkade.....På novemberlovet kom en hälsning  från hennes älskade Kallsö, hon berättade att hon skulle bli Farmor och Oskar pappa.....och på hennes eget vis skrev hon: Hoppas att tröjan som jag påbörjade för sex år sen (kommer ihåg hur hon slet på bussen på körresan till Gotland) blir klar innan bebisen kommer.......själv tänkte jag, hoppas att du hinner träffa ditt barnbarn...
Sista gången jag träffade henne var på vår avslutning med julbord några dagar före jul.  A ville vara med och kom tillsammans  med sin man, nu klarade hon sig inte utan syrgas längre, men det hindrade inte. Jag såg en A som åt, pratade och såg så glad ut...men trött...vi kramades......"Åh...du lilla vän"....viskade hon i mitt öra....
Hon fick en jul, ett nyår och en trettonhelg tillsammans med sin familj...vi skickade en hälsning från altgänget till henne på kyrkans julfest på trettondagen...ett och halvt dygn senare vinkade hon adjö....
 
 Annika du fattas oss!
 

Några rader från sjuksängen....

Publicerad 2017-01-17 12:00:00 i #personligt,

Detta inlägg skrives från sjuksängen....ganska typiskt efter en vecka på ny arbetsplats så blir jag sjuk i något influensaliknande....inte så skyhög feber men tillräckligt för att sänka mig och därtill en irriterande hosta och värk i hela kroppen...mer än vad jag normalt har vill säga. 
Det är som det är, bara att gilla läget.
Igår kväll livade Johan Glans upp min tillvaro, jag låg i soffan och skrattade. Vilken härlig komiker denne kille från Eslöv är, blir liksom aldrig elak och håller sig inte för långt under bältet. Han använder sin egen person som verktyg på ett underbart sätt och skapar hög igenkänningsfaktor, åtminstonde för mig.
Min tillvaro pendlar idag från liggande till sittande, svettas och fryser till och från, hostar...och hostar.....tid att tänka och fundera..... läser på twitter om hur det divideras om Jerringpristagaren...-  såg jag ju Johan och struntar mer eller mindre i om det var rätt vinnare eller ej -  men det verkar som alla inte är nöjda med resultatet...
Twitter håller mig i allafall ajour om vad som pågår i Sverige, sen får man ju vara ganska källkritisk och läsa artiklar och skapa sig en egen uppfattning.  Har upptäckt att via Twitter  får man ofta reda på saker innan det kommer ut i vanlig media....litet intressant.....ibland har det nästan inte hänt....
Nä,nu är det dags att lägga sig ner igen.
Sjukkram och på återseende!
 

Om

Min profilbild

Åsa

Jag är en gift kvinna på 55 år med tre vuxna barn och två goa barnbarn. Lever med Fibromyalgi sedan många år tillbaks. Startade denna blogg för att dela med mig hur jag genom att hitta smultron i vardagen och förhålla mig till Fibron lever ett innehållsrikt liv. Att leva i Härvaro och fokusera på det jag kan fyller mitt strå av smultron

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela