VARDAGSSMULTRON

Här kommer jag att reflektera över fina smultron i vardagen, att förhålla sig till livet ur ett positivt perspektiv.

Det finns ljus i mörker...

Publicerad 2016-12-31 12:38:11 i #Gemenskap, #glädje, #körsång,

Årets sista dag, en dag då man gärna återblickar över det år som varit. Vad är det som jag mest minns och förknippar med år 2016....
Det absolut finaste som står över allt annat detta år är att det kom en Julia in i vår familj och som hela tiden blivit en motvikt till allt det som har varit jobbigt. Det förde i sin tur med sig att Linda fanns på hemmaplan och vi kunde ha många långa samtal i telefonen. Jag kunde följa Julias första år så vardagsnära. 
Min andra älskade unge - Loke har gått från förskola till förskoleklass och även det har jag kunnat vara en mycket större del i. Att få ta del av all hans klokskap och vishet  som den underbara 6-åring han nu är.
 
Jag tog mitt stora steg att byta inriktning i yrkeslivet, turerna blev många och tuffa men parallellt gav det mig ett underbart sommarhalvår då jag verkligen kunde bara vara här och nu. Man skulle kunna se det som ett eländets och sjuktillvarons år.....och visst många värkiga, trötta och ledsna dagar har det varit...men jag upplever trots allt det en inre ro av att jag vågade släppa taget och tillåta mig vara så sjuk som jag faktiskt var då i februari. hela året har varit en resa och när jag blickar bakåt så överväger de positiva inslagen. Vägen framåt ser jag med nyfikenhet och spirande glädje fram emot.
Under hela året har musiken och körsången haft en stor betydelse. Det är ju vetenskapligt bevisat att körsång är bra mot värk mm, måbrahormonerna flödar och det har jag verkligen upplevt. Jag kunde ge Nidaros Jazzmässa fullt fokus och kände en sån stolthet att jag sjöng hela mässan utantill och kunde njuta av det när vi sjöng! Lika njutbart men på annat vis när vi i kyrkokören sjunger i både små och större sammanhang under kyrkoåret från Advent till Allhelgona.
Det är också en alldeles speciell gemenskap. Det är här jag verkligen är just mig själv och många fina samtal har det varit under sångåret...
....minns speciellt ett i Kalmar på körresan då jag och två körvänner tog en öl och macka i solen och samtalade så nära och fint om livet, vi berörde tankar som vi insåg att vi inte pratar om så självklart i andra sammanhang, i körgemenskapen är vi varann så nära genom sången ...den stunden bär jag med mig för alltid.
 
Det har varit sorg och avsked, människor har lämnat jordelivet...men i sorgen har också stunder och möten blivit av som ett led i det.....Fikat på verandan i somras med min sommarbarndomskamrat är ett fint smultron.
Som sjukskriven finns tiden och efter ett tag så orkade jag fylla den med möten och upplevelser.
Heldagen i Tranås tillsammans med pappas kusin var också en sån där dag som betydde mycket för mig, vi pratade många timmar och fann en gemenskap som jag inte visste var så nära. Sen senare på sommaren gick den härliga släktträffen i Nyvi av stapeln, vilken tillhör höjdpunkterna i mitt år.
 
I världen globalt är det ett mörkt år, men jag tror att precis som i mitt eget liv måste vi kunna se balansen mellan mörkt och ljust, vi får inte glömma att lyfta de ljusa händelser som hela tiden också sker. 
 
 Önskar er nu ett riktigt Gott Nytt År med min tulpanbukett som jag köper till varje nyår, en symbol för det nya året och hopp om den vår som komma skall!
 
 

Litet mer tankar kring hur man tar sig vidare.....

Publicerad 2016-12-30 12:56:19 i #fibromyalgi, #försäkringskassa, #personligt,

God förmiddag! För det är ju just förmiddag ett bra tag till när man är ledig. Jag har precis avslutat min stund vid köksbordet med skinkmacka, kaffe, dagens tidning och sociala medier. På Twitter fortsätter många inlägg om försäkringskassan och deras sätt att hantera sitt uppdrag. Själv har jag, just nu i alla fall, gått vidare, men följer diskussionerna och flikar in ibland utifrån mina erfarenheter.
Det här att släppa taget och gå vidare, att byta fokus är mer eller mindre lätt för oss människor. Utifrån att diskussionen fortsätter i media har jag funderat på hur mina tweets skulle sett ut om min situation inte hade förändrats alls, om jag inte fått hjälp till omplacering osv....
Det finns en risk med att vi blir ett symbios med vår sjukdom/diagnos, att vi tappar bort oss själva. Jag menar definitivt inte att det inte är viktigt att lyfta fram fakta och livsberättelser så att det blir synligt....men det är lätt att fastna där, att älta samma saker  gång på gång, om och om igen.....frågan är vad det gör med mig som människa... är det här bitterheten börjar få ett fäste, offerrollen träder in......att situationen enbart beror på någon annan......sorg, ilska, frustration sköljer över en i vågor, man känner sig sååå liten i en värld där andra bestämmer över ens liv......
Vi hanterar detta på väldigt olika sätt utifrån de personligheter vi är, vilka människor vi har i vår närhet, ålder mm. Jag hade ju en litet halmstrå att gripa tag i för jag hade ju fått en ny tjänst som förhoppningsvis jag skulle klara bättre och på så sätt kan ev klara 75% i några år. Det fanns en person inne på kommunen som både var yrkesproffsig men som också var medmänniska.
Jag märkte hur jag själv fick kämpa för att inte fastna, det fanns i mig en stark känsla att det inte fick ta över mitt liv, jag ville släppa och gå vidare... det är inte lätt för man är väldigt, väldigt trött och känner så mycket ledsenhet i sig.
Efter att ha läst en mängd artiklar, inlägg, skrivit egna inlägg landade jag i ett tillstånd där Sinnesrobönen blev till stor hjälp.....
Jag har gjort vad jag kunnat. Jag förstod varför jag fått avslag och insåg att jag inte kunde ändra Försäkringskassans beslut i mitt fall - jag lyckades att begära sjukpenning precis i den tid då regeringens åtstramning och FK:s uppdrag sjösattes och min diagnos är precis en sån där som inte riktigt finns i deras värld. Det kan inte jag ändra på som enskild person i just detta skede men jag jag kan hjälpa till förändring på sikt genom att belysa och synliggöra i samtal, sociala medier mm.
Jag har inget svar på hur det hade blivit om jag inte fått ett nytt arbete, inget halmstrå, ingen Lena på kommunen som stöttat.....men jag tror och hoppas att jag hade lyckats vända blad och gå vidare även om det kanske tagit litet längre tid.....och jag vet att jag denna gång lyckades komma vidare och lägga energi på framtiden istället för att fastna och bli bitter över min egen situation. Jag väljer att se möjligheter i stället för det som kunde varit om inte om fanns....
 
Kramar och en önskan om ett Gott Nytt År till er, mina läsare!
 
 
 

Så gick det sen...

Publicerad 2016-12-28 12:23:23 i #fibromyalgi, #försäkringskassa,

Hej på er mina läsare! Idag känner jag mig redo att berätta hur min sjuk och försäkringskassehistoria fortsatte och läget idag.
För ganska exakt en månad sen fick jag ju ett beslut från försäkringskassan att de avslog min begäran om sjukpenning, vilket betydde att jag inte fick pengar för den halva jag inte arbetat under hösten och marken rämnade.....gick upp till 75% för att klara ekonomin. Allt snurrade, bestämde mig efter ett tag att vända blad och fokusera på Advent, Lucia och Jul, att överklaga beslutet efter helgerna - byta fokus helt enkelt, vilket inte är enkelt. Men tack vare att det var just adventstid, en tid som ligger nära mitt hjärta så blev det till en hjälp i mitt läge.
Under dessa veckor firade jag Lucia för sista gången på min förskola, eftersom jag ju ska börja på en skola som resurs efter helgerna, åt julbord och upplevde för sista gången "vår Tomte" som hänger upp mat till fåglarna och tassar runt på förskolans gård. Ja, sista veckan på mitt jobb var fyllt av avsked, starka känslor, tårar och samtidigt så mycket kärlek och omtanke.
 
Och...precis i slutet, på torsdagen kom ett mejl.....
Jag får sjuklön för hela perioden som jag blivit nekad sjukpenning av min arbetsgivare!!!!
Att få vardagen att gå runt gör livet betydligt enklare.
 
På fredagen lämnade jag min nyckel, tog med de sista sakerna och sa "Hej då" som ordinarie personal.... ...men jag kommer hälsa på flera gånger.
Väl hemma på kvällen när jag landat litet så öppnade vi en flaska Prosecco och skålade ut det som varit och skålade in det som ska bli. 
Helgen fylldes av " Sjunga in julen" Kyrkan fylldes av Julens sånger med körer från barn till vuxen, orkester och en helt fylld kyrka. När Nu tändas tusen juleljus mynnar ut i fjärde versen med diskantstämma och en sjungande församling - då är det Julefrid i mig!
Veckan före jul fylldes med förberedelser till själva Julhelgen. Kroppen hade litet att ta hand om och jag behövde en hel del "Baravaratid" 
Just nu känner jag mig rofylld och kan njuta i nuet, ta in doften av hyacint, gran och apelsiner,  läsa, lyssna på musik - utan att det ligger en gnagande oro och lurar.
Jag tillåter mig vila i denna ro över ledigheten och så småningom ska jag söka sjukersättning för de 25% som jag inte jobbar, men mitt liv hänger inte på om det blir ett ja, Jag löser mitt liv ändå.
Så här är min historia och jag vet att det är så många som kämpar med Försäkringskassan och liknande problem och vars situation är mycket värre än min och som inte har någon lösning för sin situation. Det är regeringsbeslut och åtstramningar mm, men jag tror tyvärr att det det också handlar om Försäkringskassans egen tolkning av sitt uppdrag och i slutänden den enskilda handläggarens egen personliga tolkning, De behöver inte ens koppla in medicinsk rådgivning utan kan besluta helt själva utifrån läkarintyg och övrig dokumentation som jag har lämnat in....
 
Lagen om som skrevs 1944 lutar sig nog Försäkringskassan åt än idag....
http://weburn.kb.se/metadata/826/SOU_819826.htm
 
 
Fortfarande ca 70 år senare är lika svårt att förstå att diagnoser som inte kan bevisas med blodprov och röntgen mm är sjukdom......då som nu, om du inte är frisk efter en viss tid så ska du rätta din livsstil efter rådande omständiheter, så skrevs det då och ja......så är det också nu för väldigt många......
 
Nu återgår jag till mellandagsmyset, ha det gott, nu orkar mina fibroarmar inte med datorn längre, nu behöver de vila.
Julkram till er!
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Åsa

Jag är en gift kvinna på 55 år med tre vuxna barn och två goa barnbarn. Lever med Fibromyalgi sedan många år tillbaks. Startade denna blogg för att dela med mig hur jag genom att hitta smultron i vardagen och förhålla mig till Fibron lever ett innehållsrikt liv. Att leva i Härvaro och fokusera på det jag kan fyller mitt strå av smultron

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela