VARDAGSSMULTRON

Här kommer jag att reflektera över fina smultron i vardagen, att förhålla sig till livet ur ett positivt perspektiv.

Vi dokumenterar så vi glömmer barnen......

Publicerad 2016-11-29 14:30:00 i #Härvaro, #förskola, #reggio emilia,

Så är vi här igen, influensavärk,trött och kraftlös i hela kroppen.....visste att det skulle bli så, frågan var bara när och det blev nu. Att vara ute i en och en halv timme på en förskolegård denna årstid, det är inte min grej alls....dessutom med barn som jag inte har någon relation med knappt, dock börjar det litet..... de märker att jag är närvarande .....
Nu får det bli att ta en dag i taget fram till julledigheten för att sen börja på mitt nya arbete. Tänker inte pressa min kropp det minsta, jag vet var mina gränser går. Det blir liksom inte mindre utevistelse som icke ordinarie och deltidsarbete, jag varken planerar eller har rast och är ute hela tiden......liksom barnen.....
Jag tycker, tänker och känner så mycket om förskolan idag så det är nog bra att jag byter inriktning.....Det är mycket jag inte står för som pågår hela tiden.....vems behov är det som ska tillfredsställas egentligen.....är det att visa upp en bild av en "duktig pedagog" eller vad är det som är så himla viktigt med dokumentation så att vi tappar Härvaron med barnen. Egentligen borde alla vi som växte upp utan att bli dokumenterade utifrån våra lärprocesser som inte ens gick på förskola.....inte vara fungerande idag....men så är det  ju inte....
Jag känner hur det har puttrat länge i mig och nu är det nära kokpunkten! Vad är det som pågår??
 
Jag tror på en förskola där vi är med barnen i Härvaro, där vi väcker nyfikenhet och har roligt tillsammans. I samvaron,  barn och personal, lägger vi en bra grund för allas lika värde och hur man är och utvecklas till att vara en god medmänniska. Vi liksom barnen lär oss mer och behåller kunskap bättre när vi ser en meningsfullhet och det är en lustfylld atmosfär. När jag som vuxen är trygg i min roll och mitt uppdrag och det har landat i magen då blir barnen mottagliga!
 
Genom att förhålla oss när och-härvarande, lyssna och samtala visar vi att deras åsikter och tankar är viktiga. Det blir tydligt vad som behöver tillföras, förstärkas och bekräftas. Vi ger nycklar till barnen så att nya dörrar öppnas och vidgar livet. 
Låt barnen leka, bara vara.....men var där de är, ibland i leken ibland intill, men närvarande!
Vi ska ha strukturerad verksamhet, men tänk inte barnens tankar i förväg.
 
Vi ska har vuxna tankar och vuxen planering, självklart, lika viktigt som vi reflekterar kontinuerligt i processens gång som vuxna, men vi behöver inte göra detta så krångligt efter specifika mallar, årshjul och allt vad det är....Det går åt så mycket energi och tid till att få det att landa hos alla och ändå har vi tolkat det olika.....
 
Barnen ska vara delaktiga, de ska ha utrymme att tycka, känna och reflektera.
De vuxna ger genom att respektera varandra och ha gemensmhetsansvar en förusättning för att samarbete ska fungera även i barngruppen. Att man ansvarar tillsammans för att göra det bästa utifrån en situation. Ni vet, barn gör inte vad du säger utan vad du gör!
 
Allt detta borde vara en självklarhet, men tyvärr jag kan inte säga att det är så....
....och jag känner mig så mätt och färdig med att vara pedagog i en förskola som inte landar i mig längre.
För mig handlar det inte egentligen om stora barngrupper utan ett förhållningssätt som jag själv tolkar att det överensstämmer med Reggio Emiliafilosofi till stor del.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Advent för mig är.....

Publicerad 2016-11-28 11:41:58 i #Gemenskap, #kyrkan, #musik,

Min kropp säger att helgen var ett segertåg! .......Ni vet Lasse Winnerbäcks textrad om konserten där gitarren flitigt spelades på....."Mina fingrar säger att Linköping var ett segertåg".....Med andra ord att göra adventsmysigt, sjunga i kör och adventsfika med familjen tar ut sin rätt och det får den göra, känner en innerlig glädje inombords av att ha firat Första Advent som lasse beskrev känslan av en lyckad genomförd konsert.
Jag började dagen i med att tända första ljuset i den mörka morgontimmen
Adventsgudstjänst med alla de välkända psalmerna och min kör framförde Det susar genom livets strid och "Advent" Huden knottrar sig, jag blir så berörd denna gudstjänst, kyrkoårets första. Det är nog just denna som bidrog litet extra till att jag började sjunga i kören.
Jag var på många Första Adventsgudstjänster under barnens uppväxt, tårar trillade av starka känslor när vi sjöng Bereden väg och Gå sion din konung att mötas.
När jag står i körgemenskapen och vi fyrstämmigt brister ut i Hosianna, det är en känsla som jag inte finner ord för.
Vi åkte sen hem till dotter Linda med familj och adventsfikade, även den ene sonen, Christoffer med sambo kom dit och vi hade en eftermiddag fylld av familjegemenskap, hade så gärna haft den andre sonen där, men har leksand hemmamatch så har de och dessutom vann de efter förlängning!
Loke höjde ögonbrynen när jag började sjunga "Låt det brinn-a, låt det brinn-a, ljuset i Advent" Ja han har också fått musikens kraft i sig!
En härlig eftermiddag för många, Christoffer fick leka en rejäl stund med Lokes radiostyrda lyftkran, han själv fick ju aldrig någon när han var barn....och Julia fick en pratstund med sin morfar, de diskuterade viktiga saker....
 
Nu tar vi oss an denna vecka och hoppas på ett positivt beslut angående min sjukpenning.
Önskar er en fin dag!
 
 

Dela några ögonblick med en medmänniska

Publicerad 2016-11-26 16:36:12 i #Gemenskap, #personligt,

Det är ju den där mysiga dagen då huset äntligen kläs med stjärnor och adventsljusstakar efter Novembers mörka dagar. Skriver litet medans jag vilar kroppen. Som traditionens kvinna är det mesta sig likt men varje år smyger sig in en och annan tingest som får samsas med det gamla. I år står en ljusstake där ljusens små lampor bildar ett hjärta. Känner att den får symbolisera kärleken och omtanken som vi så innerligt behöver i vår värld i dag.
Läste idag en krönika där en kvinna  beskrev en händelse när hon flög från Umeå om hur vi ofta bemöter varandra på bussar, flyg mm som fick henne att konstatera att det där att säga hej till människor vi inte känner, hur stela vi kan vara är speciellt för oss här på norra halvklotet, Hon hade rest en del...Att du kan uppfattas märklig om du säger hej till en person som du ska sitta bredvid på resan. 
Är vi rädda, orkar vi inte, eller vad är orsaken......det är som små kokonger kring varje individ.....
Så många fina, möten i vardagen som inte blir av.
Själv försöker jag ändå bryta normen och det blir små stunder när man delar några ögonblick av sitt liv med en medmänniska, visst kan man känna sig trött ibland...men den lilla stunden kan faktiskt göra mig piggare och även gladare!
 
Skriver som sagt små stunder då och då idag och nu sitter jag och vilar igen och smuttar på min favoritglögg.
Utanför har mörkret lagt sig och härinne är adventsljusstaken färdigpyntad till morgondagen.
Så är det den där kalendern med tre säckar, det var en tid då jag hade ett fasligt sjå att komma ihåg att fylla säckarna på kvällen och nu känner jag ett vemod att inte ha det görat, men den får hänga på sin plats och så fyller jag vid de tillfällen barnen kommer hem.......
Önskar er en fin kväll och prata några ord med din nästa!
 

Om

Min profilbild

Åsa

Jag är en gift kvinna på 55 år med tre vuxna barn och två goa barnbarn. Lever med Fibromyalgi sedan många år tillbaks. Startade denna blogg för att dela med mig hur jag genom att hitta smultron i vardagen och förhålla mig till Fibron lever ett innehållsrikt liv. Att leva i Härvaro och fokusera på det jag kan fyller mitt strå av smultron

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela