"Sjung du din lovsång till livet"
Nu har jag semester, är så jag tänker de här fyra veckorna innan nästa fas drar igång.
Jag börjar mina morgnar på ett lugnt sätt som jag alltid gillat.
Kroppen inser att den ska vakna och komma igång, men i en takt som jag mår bra av.
Jag tänder i braskamin och vedspis, brygger mitt kaffe och sitter i soffan och bara är.
Värmen sprider sig i kropp och själ.
Musiken är en ständig källa till att både vila och hämta kraft, men just den här stunden på morgonen då lyssnar jag på Radio Östergötland. Jag vill vara uppdaterad och vara med i verkligeheten och just lokalradion är precis lagom.
Litet senare äter jag frukost och läser Corren länge.
Har mycket jag vill göra, men försöker att inte planera för mycket utan göra det som kommer i stunden.
Idag har jag vattnat, ansat och duschat mina växter. Känns så skönt att bara lägga min energi på växterna, litet mindfulness á la mig.
Blev ju en riktigt fin sista strålardag i onsdags. Personalen rullade ut röda mattan, vi köpte med oss goda kärlekskakor från mitt stamsälle på Onkologen, rosor från Bliomstertorget och skålade i cider för att vi fixat denna fas!
Igår strålade solen och det var nära nollan, jag tog en promenerad i mitt natursköna landskap som omger Risnäs och kom upp i 3,6 km idag.
Det är litet konstigt att inte behöva passa alla tider, men skönt!
Fick en sån lust att koka rotmos, så det blev det till middag. Vardag och att vara ledig känns lyxigt om man glömmer varför man är det och det tänker jag hålla på på avstånd just nu.
Såg idag att småfåglarna hittat till fågelbordet, det gör mig glad.
Avslutar idag med en djupare och vacker text om Livet och att leva här och nu, av Lasse Berghagen, som han några år senare musiksatte.
Den finns på spotify för den som lyssna, vilket jag tycker att ni ska, så fin. Här är texten.
Du vandrar som oftast allena
Du vandrar som oftast allena, på väg mellan vagga och grav.
Din ränsel är fylld utav drömmar, och längtan din vandringstav.
Så stark är din tro på en framtid att du anar ett mål där du går,
din ungdom finns med som en skugga, från smultron och barfota år
Du går över blomstrande ängar,din lovsång är fåglarnas sång,
från gryning till skymning du vandrar,mot en väntande solnedgång.
Visst möter du sorg och saknad, det vore väl konstigt ändå.
Om du skulle skonas från smärta,om himmelen alltid var blå.
Visst möter du tvekan och tvivel, ett vägskäl stjäl en minut.
Förundran och ängslan gör sällskap, vad väntar vid vägen slut.
Ett värdshus med gyllene salar, rätter på silverne fat
Du vandrar som oftast allena, med döden som färdkamrat.
Men vad gagnar att gå här och grunna, grubbel kan göra dig blind.
Fördunkla det vackra och sköna, försena vid grind efter grind.
Vad gagnar att gå här och grunna, du har din tid inget mer.
Sjung du din lovsång till livet, var glad åt allt gott som du ger.
Sjung du din lovsång till livet,
var glad åt allt gott som det ger.
