När livet tar en annan väg...

Går upp vid 7.30 efter att ha legat vaken några timmar och lyssnat på musik, slumrat till litet från och till. 

Att vakna tidigt och känna mig vaken och utan ångest kom samtitidigt som sjukdomen drabbade mig. 

Det är saker som händer som jag inte förstår, varför jag i samma stund som livet vänder upp och ner i min tillvaro så mår jag så bra. 

 Jag som alltid har kämpat med mina morgnar, ligger nu vaken och redo för dagen redan vid 5.30. Förut om jag vaknat tidigt så har har jag haft en oro, näst intill ångest, och så trött...

Startar med att ta alla mina mediciner, ett antal, men tack och lov att de finns. Mot epilepsi, svullnad, blodtryck och två mot fibrovärken. 

Sen går jag runt och tänder gran, ljus, stjärnor och lyktor. 

Brygger kaffe och kryper upp i mitt soffhörn. 

Radio är på med "Ring så spelar vi" 

Livet är just nu som jag vill att det ska vara. Även om mitt liv brukar vara väldigt avslappnat och skönt vid ledigheter så är det än mer nu och inte bara ledigheten i sig. 

Blir bara så ledsen över att det ska vara dessa tumörer som  gör att livet känns bättre, känns så motsägelsefullt. 

Det finns saker som gjort mig mer ensam än vad som är jag och som jag inte mått bra i, men inte hittat ut ifrån. 

Det  har funnits saker som gett mitt liv mer oro och ångest och som jag hamnat i p.g.a andra människors mående och som jag inte klarat av att hålla ifrån mig. 

Det kan handla om att jag nu äntligen lyckats ta mig vidare, att mitt liv är mer värt. 

Men det gör ont att det är tumörerna  och det som jag har ställts inför som ger mig ett lugnare liv, mår helt enkelt bättre, och det känns så motsägelsefullt. 

Något hände i mig själv, men jag önskar så att jag börjat må så här utan att få denna sjukdom. 

Alla fina som hör av sig, håller kontakt och bryr sig - blir glad, tacksam och varm. Inser att jag får tillbaks det jag kanske gett i ett annat läge, att människor vill mig väl. Att jag betyder något för andra och ni betyder väldigt mycket för mig, även utan tumörer. 

Jag bestämde mig så fort jag fick tillbaks språket, att vara öppen, skriva och berätta, dela med mig av tankar och känslor i bloggen. Att vara öppen till arbete, vänner, släkt. Att orden kommer från mig. Nu går livet framåt och jag kommer vara i ett scenarie av behandling under månader. 

För mig känns det som nästa fas, att parallellt med strålning mm så lever jag ett liv i en vardag, som kommer vara annorlunda då jag är hemma, men vardag där jag är jag. 

Vill vara Åsa när vi ses, att prata om det vi brukar när vi ses i verkliga livet, inte bli ett med sjukdomen, den ska inte ta över mig själv. 

När ni frågar mig, hur är det?

Då vill jag svara - Det är bra! Att jag svarar utifrån dagen, i mitt liv, vardagen i sig.

Återigen HÄRVARO

- I morse hörde jag  ett radioprogram som gjorde mig så glad. ..eller.. Idag är det litet så där, vädret är inget vidare.. 

Att skratta, humorns välsignade kraft, likväl som att prata allvar om det djupa, analysera.. om livet. 

Det som känns väldigt bra just nu, är att jag litar på läkarens ord, vilket innebär att jag vågar promenera själv. Går inte på de ensligaste vägarna, och konditionen gör inte så långa promenader men det ger mig frihet!