Styrka.....
Nu är det dagar av vila i soffhörnet. Kroppen kämpar på med utfasning av läkemedel efter operationen och min fibro begriper inte riktigt vad som händer utan signalerar, kris och katastrof.
Med andra ord är kroppen utslagen och hjärnan fortsätter sitt tänk.
Det är flera som uttrycker att jag är stark och lugn. Funderar.... att jag är lugn och håller just nu ångest på avstånd det stämmer till stora dela, men stark....
För mig är det mer att förhålla sig till läget. Jag har nog genom min Fibro och mitt sätt att leta vardagssmultron hittat en bra grund i allt detta. Jag var tvungen att förenkla livet, prioritera det som är viktigt och framförallt ger en
tillfredsställelse i vardagen. Hitta de där smultronen som ger endorfiner och gör att man inte faller för ofta.
Att inte bygga upp så mycket framåt då jag aldrig vet vad som kommer att kunna genomföras. Då är det bättre att se fram emot det lilla i vardagen som ger en stunds välbefinnande och fyller på depåer och jag plockar inte ut en massa oro i förväg om sånt som
jag inte vet om det kommer ske i praktiken.
Självklart hamnar jag i situationer där jag faller totalt. Framförallt när det är saker jag inte kan råda över och göra något åt, när jag inte får fram hur jag tänker eller menar, känner mig missförstådd.
När input kommer utifrån genom samtal, synpunkter och saker som jag inte har plats för i livet, ibland klarar man att hålla sig utanför och ibland är man indragen vare sig man vill eller ej. Dörrar som öppnas från utsidan fast jag har låst.
Det är jag säkerligen inte ensam om, det jag vet är att jag blivit bra på att tar mig ur och gå vidare. När jag kommer till ett läge där jag inser att jag inte ska lägga mer energi på situationen utan bestämma mig för att
gå vidare och inte älta.
De sista två åren däremot har jag haft en fruktansvärd situation, två oberoende situationer som jag inte kommer beröra här. Men jag har tränat krisläge i två år, varit i ett läge som jag aldrig trott skulle ingå i mitt liv.
När jag hamnade i denna sjukdom så var det först chock och panik givetvis..... men när jag fick info om vad som hänt började jag ganska fort jag lägga som en personlig plan för att inte låta ångest gripa tag i mig och ta
över....
Jag somnade första kvällen och vaknade nästa morgon utan ångest efter två år... kändes underligt ......Här handlar det om mig, ingen vill mig illa och skapar egna sanningar om mig utan det är jag som är kärnan tillsammans med de människor som
står mig nära, min älskade familj.
Jag tänkte några timmar framåt, frukost, ligga och lyssna på musik som jag mår bra av, Sen var det dags för röntgen som skulle ge en fingervisning... metastas? Eller primär?
Fick hjälp av en kurator att skriva till de som just då behövde veta, arbete, kollegor och den familj som jag jag arbetar med. Har varit viktigt att det är mina ord som berättar och var jag befinner mig på denna resa.
Fortsätter att Lyssna på musik som ger mig lugn. Laddade ner en bok och flöt in i den världen.
Så fick jag svar och vet att som det ser ut så är det en primärtumör utifrån vad de kan se. Jag får reda på fakta hur man tänker utreda vidare.
Nästa fas var veckorna till biopsin, som jag berättat om i tidigare inlägg.
Nu är jag här och om en ca vecka får jag reda på fortsättningen.
Tänker att det är nog mitt sätt att dela in i faser och inte öppna nästa dörr förrän jag är där.
Att i härvaron tända ljus och göra det som jag mår bäst av i stunden.
Idag hämtade Kent ut ett paket från mina vänner Sladjana och Marie - en ängel med ett ljus som följer med och skyddar mig på resan.
Det finns en kärna i mig från mitt arv genom pappa och gammelfarmor Tilda i Nyvi som gett mig spår av inre styrka och en kraft i att göra det bästa av situationen, som den Nyviros jag har från revor därifrån som ständigt förökar sig och lever vidare.
