Lättnad
På väg in till Onkologen, säger vi inte mycket, men vi är i symbios Kent och jag.
Jag har klätt mig i kläder jag gillar, mina änglar ligger i änglapåsen i handväskan, och frälsarkransen på handleden.
Känner mig lugn. Sätter på listan med Lasse Berghagen, syrener, eldar, sommarens längtan fyller bilen.
En liten tanke har funnits nu på morgonen... att jag kommer få ett besked utifrån deras resultat.. att min tid är utmätt.. att de gör vad de kan för att jag ska må så bra som möjligt.. tanken tog aldrig över .......
Det finns mirakel och landar i det.
Anmäler och betalar. En tavla i hissen fyller mig, helt underbar. Den sprakar av sommar och framtid, tar ett kort.
Så kommer han ut i väntrummet och välkomnar oss, Arvid, min läkare. Bara namnet ger mig en skön plattform. I min symboliska värld, så tänker jag på "Arvid i torpet" i Bjärka Säby, och mina vingslag från mammas Bjärka
och Mosshult.
Känner väldigt snart att det här är en läkare som passar mig, han förstår väldigt snabbt vem jag är och det gör mig trygg.
Han förklarar noga, hur det rent medicinskt ser ut, hur de tänker att lägga upp behandling. Så fort vi frågar något stannar han upp och förklarar, pratar där vi befinner oss, varken lägre eller högre.
Det jag allra mest gillar är att han förstå var jag är på resan, att jag har mycket kunskap, att jag är så som jag är där.... att det inte är ett skydd att vara glättig och hålla ifrån mig, utan att det är jag som är så här. Att mitt sätt att ta en
sak i taget är min strategi, inte för att inte ta in utan att vara i härvaro och inte bygga upp oro i onödan som tar energi och sänker.
Han sa, du har din strategi och det låter fint, så tänker jag att du vill ha min plan på sikt.
Så beskriver han en framtid på 5 år, hur tumörerna kommer finnas kvar, men frysas och stå still, på så sätt kroniskt, att man inte blir friskskriven som vid annan cancer, att jag får leva med att bli kollad med jämna intervall. Han tänker att
jag kommer återgå till arbete under våren, mer när beroende på hur min fibromyalgi fixar detta, inte på behandling och tumörer.
Samtalet avslutas och jag känner en spirande lättnad och känsla av att vi är på samma resa, även läkaren är med som passagerare.
Vi tar oss en riktig julfika i entrén, köttbullemacka med rödbetssallad. Normalt brukar vi ta den på stan ihop med julklappsinköp, men den har nog inte smakat så här gott tidigare.
I bilen hem sätter vi på musikjullistan och nu strömmar Tommy Körberg i bilen "Julen är här" och. "Nu tändas tusen juleljus"
Ringer mina tre barn och berättar om besöket och framtiden.
Sen gör jag Janssons frestelse, doften sprider sig.
När vi ska äta hör jag hur Kent tänder ljusen på bordet i rummet... Det är stort!
Det är alltid jag som tänder ljus, tror verkligen inte han har tänt ljus på oändligt många år - att tända en brasa, ute eller inne, det är en annan sak.
Att han tänder ljusen, betyder något väldigt stort för mig, han har också fått tillbaks en framtidstro med mig, att vara anhörig kan vara svårare än att vara den sjuka.
Han tänder dem för oss, vår familj och vår framtid.
