När livet tar en annan väg...

Många tankar och känslor, huller om buller efter 5 timmar på sjukhuset igår. Ena stunden känns allt hopplöst att genomföra praktiskt.... men så dyker det igenom spirande tankar, att nog ska det väl gå att få till.... sen kommer en stund tårar.... det tumlar runt i mig. 

 

Det som känns tuffast är utrustningen:

Jag ska bära runt på ett stort batteri som väger en hel del för mig i en väska.  Sladdar  från  huvudet, fyra stycken i en "strumpa" på typ 2 cm i diameter och ca en meter lång till batteriet. en axelremsväska att ha detta i som belastar min axel, alternativt en ryggsäck som kan vara bra ute, men tyngre och inget alternativ inne.

 

På mitt huvudet har jag som fyra stora plåster med specialriktade keramikplattor placerade just för mina tumörer som täcker huvudet, det är det minsta problemet. Man kan få besvär med att det blir för varmt, vilket inte kändes som ett problem och jag kunde sova, vilket är otoligt viktigt för mig.

 

Däremot att bära något som belastar min kropp det tog ner mig, jag har så eländigt ändå med Fibromyalgin, så detta blir litet för mycket för mig. Att få ännu mer ont i axlar och nacke det känns inget vidare.

 

Tar inte en dag i taget, utan en halv just nu. Försöker tänka ut ett mönster att inte bära för länge. två till tre timmar/ dag kan jag koppla bort och det gäller att tänka var det behövs mest. 

Denna behanndling kan alltså bli upp till två år.

Men så tänker jag att allt går, men det får ta tid. Det finns så många andra livshistorier där man måste att hantera en situation på bästa sätt och det finns inga val, detta är genomförbart med litet tid, smålösningar och att fokusera på det som är bra.

Kom på här under skrivandet...att lägga en vetekudde under mot axeln var ingen dum ide......sen kommer litet tårar igen....livet är skört men hanterbart, och det vandrar i känslorna fram och tillbaks.

 

Positivt är att cellgiftet har jag inte känt av mer än litet lätt illamående i morse, men det finns ju medicin emot. Sen vet jag inte om det växer och blir påtagligare under kommande dagar. Den biten  oroade mig, att  jag skulle bli jättedålig och det har jag inte känt av alls det första dygnet.

 

Men som jag är, så ser jag symbolik i mycket... och på förmiddagen när jag gick min växtrunda så upptäckte jag att två paprikor grott och tagit sig ovanför jordytan, det finns liv!

Jag vandrade vidare,den första knoppen i mitt hem, på novemberkaktusen som jag tog med mig i från pappa har tittat fram!

 

En hälsning från Pappa som ger mig kraft och styrka!