Igår kväll fick jag värme och styrka!
Idag är en sådan där dag då jag vill stanna inomhus, tända brasa och grotta ner mig i soffan med yllefilt och en bok. Detta väder som idag råder med snö i luften och nordlig vind ger min Fibrokropp bara värk och elände oavsett hur varma och vindtäta kläder jag än stoppar på mig. Så då förstår ni nog att jag är oändligt glad att det är Söndag och jag kan infria detta.
November månad är nog den allra värsta på hela året för mig. Den där eländiga influensavärken sätter sitt grepp i mig och jag känner mig konstant trött. Det är en kamp varje morgon att komma igång.
Jag kämpar och försöker hitta smultron men det inte lätt just nu. Tror att många med Fibro känner igen sig och på något sätt kommer vi igenom denna månad till slut.
Inte helt fel i tid, fast egentligen, så firade vi den yngste sonens examen i går kväll. Det gav mig verkligen värme och energi blandat med stolthet och familjelycka, allt på en gång.
Vi konstaterade ganska snabbt när han började skolan att han var dyslektiker och vi har kämpat genom svenskan och engelskans stavningar och glosor. Han hade en lärare som förstod till 100% vad det handlade om och jag tror aldrig han upplevde sig "dum i huvudet" Tvärtom har han insett och förstått sitt problem och hittat strategier. Att han nu har tagit en examen på högskolan där det ingått engelsk studielitteratur osv, och skrivet sin C-uppsats det är så fantastiskt och jag tänker att alla som har dyslexi borde få uppleva och känna att det går, det behöver inte vara ett hinder utan det gäller att hitta sin egen strategi och en tro på sig själv att det går!
Hans storebror hade även han dyselexi och även han har gjort en fantastisk resa, pluggade i Danmark med danska lärare under sin utbildning, en bedrift som heter duga och tog en examen i Danmark.
Icke att förglömma vår dotter som även hon tagit en högskoleexamen och varit mamma samtidigt.
Nu kan det tyckas att jag skryter, men det handlar inte om det utan det handlar om en gedigen stolthet och värme. Våra barn har vuxit upp i en familj där vi fått kämpa med ekonomi, sjukdomar och litet annat som bl.a denna dyslexi. Allt har inte varit självklart och deras hemtillvaro har inte alltid varit lätt. Vi har så mycket vi bara kunnat, försökt skapa trygghet, ge dem mänsklig kärlek och haft tillit till dem. Därför är det så otroligt fint att se dem alla som igår kväll, med sina livskamrater och våra barnbarn och vi har varit med i detta livspussel hela resan tillsammans.
