Att skriva är att bearbeta för mig
Jag var på mitt besök igår, själv.
Kent skjutsade mig in till US, kramade om mig sa - jag sitter här en stund.. - - jag sa, det behöver du inte...
men jag såg att att han gjorde det.
Känner mig ensam och tom, jag reder ut det, tar ett steg i taget, för att hålla stressen som kommer i dessa lägen borta.
Det här är liksom inte jag, men förstår till fullo, jag vet... det är inget konstigt att jag mår så här och är på ett sätt som jag inte känner igen mig i.
Men det är viktigt att skriva om det, min ledsenhet och ensamhet, vad jag känner, det är mitt sätt att bearbeta.
Inte varför jag känner, det vet jag, och inte hur jag ska lösa det utan jag vill bara berätta hur det blir.
Om Kent kunnat vara med när jag behövde det för att finnas för mig, höra och själv förstå, så hade ensamheten inte varit densamma och det ledsna hjälps vi åt med. Tomheten hade vi fyllt med att prata eller
bara finnas bredvid varann.
Att det är så här beror på Covid-19, bara att acceptera, men blir så arg när det fortfarande finns så mycket människor som fortfarande ser det så egoistiskt och inte tänker utanför sin egen ram
Ger er en bild av, inget smultron, men en jordgubbe som är som jag, gör litet som den vill, följer inte alltid det utstakade..
Den är äkta hittades för 11 år sen en midsommar på Måltorp i en ask plockad i Skeda av Einar och Petter, the twins, som dök upp och förgyllde, vilket de gör när man minst anar. Morfar var frisk och kom i sin vita Saab, med
sin gula frysväska med glass. Fina minnen när världen är upp och ner.
