Vi dokumenterar så vi glömmer barnen......
Så är vi här igen, influensavärk,trött och kraftlös i hela kroppen.....visste att det skulle bli så, frågan var bara när och det blev nu. Att vara ute i en och en halv timme på en förskolegård denna årstid, det är inte min grej alls....dessutom med barn som jag inte har någon relation med knappt, dock börjar det litet..... de märker att jag är närvarande .....
Nu får det bli att ta en dag i taget fram till julledigheten för att sen börja på mitt nya arbete. Tänker inte pressa min kropp det minsta, jag vet var mina gränser går. Det blir liksom inte mindre utevistelse som icke ordinarie och deltidsarbete, jag varken planerar eller har rast och är ute hela tiden......liksom barnen.....
Jag tycker, tänker och känner så mycket om förskolan idag så det är nog bra att jag byter inriktning.....Det är mycket jag inte står för som pågår hela tiden.....vems behov är det som ska tillfredsställas egentligen.....är det att visa upp en bild av en "duktig pedagog" eller vad är det som är så himla viktigt med dokumentation så att vi tappar Härvaron med barnen. Egentligen borde alla vi som växte upp utan att bli dokumenterade utifrån våra lärprocesser som inte ens gick på förskola.....inte vara fungerande idag....men så är det ju inte....
Jag känner hur det har puttrat länge i mig och nu är det nära kokpunkten! Vad är det som pågår??
Jag tror på en förskola där vi är med barnen i Härvaro, där vi väcker nyfikenhet och har roligt tillsammans. I samvaron, barn och personal, lägger vi en bra grund för allas lika värde och hur man är och utvecklas till att vara en god medmänniska. Vi liksom barnen lär oss mer och behåller kunskap bättre när vi ser en meningsfullhet och det är en lustfylld atmosfär. När jag som vuxen är trygg i min roll och mitt uppdrag och det har landat i magen då blir barnen mottagliga!
Genom att förhålla oss när och-härvarande, lyssna och samtala visar vi att deras åsikter och tankar är viktiga. Det blir tydligt vad som behöver tillföras, förstärkas och bekräftas. Vi ger nycklar till barnen så att nya dörrar öppnas och vidgar livet.
Låt barnen leka, bara vara.....men var där de är, ibland i leken ibland intill, men närvarande!
Vi ska ha strukturerad verksamhet, men tänk inte barnens tankar i förväg.
Barnen ska vara delaktiga, de ska ha utrymme att tycka, känna och reflektera.
De vuxna ger genom att respektera varandra och ha gemensmhetsansvar en förusättning för att samarbete ska fungera även i barngruppen. Att man ansvarar tillsammans för att göra det bästa utifrån en situation. Ni vet, barn gör inte vad du säger utan vad du gör!
Allt detta borde vara en självklarhet, men tyvärr jag kan inte säga att det är så....
....och jag känner mig så mätt och färdig med att vara pedagog i en förskola som inte landar i mig längre.
För mig handlar det inte egentligen om stora barngrupper utan ett förhållningssätt som jag själv tolkar att det överensstämmer med Reggio Emiliafilosofi till stor del.
