När livet tar en annan väg...

Det har varit en mycket tuff vecka.

Vaknade på lördagsmorgonen med 39 graders feber, slet av mig elplåstren, tog mediciner och var sängliggandes hela lördagen och söndagen. Febern vandrade sakta neråt med hjälp av Alvedon och sakta tog den sig ner till normalläge i mitten på veckan. Inga andra symtom på infektion så nu är frågan om jag kan få det att fungera utan att jag får feber.

 Har haft kontakt med min läkare och med stor sannolikhet så är det eltrapin.

 För mig rasade livet ett snäpp när jag insåg att även om jag vill så kan det vara så att jag måste skippa detta, vi får se!

Sen har jag ett svagt illamående delar av dagen och ingen aptit förrän framemot kvällen. Känner mig trött och låg stora delar av dagen. 

Har även koncentrationsvårigheter kopplat till illamåendet och tröttheten.

Mår inte jättebra med andra ord.

Vet i läget inte om det är biverkningar eller tumörerna i sig.

Sover som en stock och vaknar vid  typ sju och då känner jag mig illamående och orolig i kroppen.

I dag var det något bättre, vilket får mig att tro på biverkningar, då jag går in i sista veckan då jag ska må som bäst.

I går provade jag elen, litet successivt och än fungerar det. Det kan ha varit även något annat, när man inte har immunförsvar så fungerar man inte som vanligt!

Vi har också haft små fina stunder ändå under veckan, bl,a kom min körledare med en stor påskbukett, vi satt ute i solen och pratade i över en timme. I sådana stunder glömmer jag mitt elände för en stund. Sen kom Christoffer och Ellinor på långfredagen, vi grillade korv ute vid eldstaden och letade ägg, helt underbart!!!  Små stunder av lycka.

 

En bukett som prydde vårt lilla påskbord!