När livet tar en annan väg...

Fredag igen, en vecka går ganska fort, som i det vanliga livet.

Trodde  inte att det skulle kännas så. Jag hade en oro över att ständigt vara förlamande trött, en oro om hur mitt liv blir, hur länge - att oron skulle ta över och sänka mig, och en oro att inte få stimulans, en oro att inte vara jag utan min sjukdom.

 

 

Men det blev inte så, varje dag har nu mycket mer av att vara tillfreds i den situation jag är i. Det är inte en massa saker som jag vill göra och så  orkar inte eller att tiden inte finns.

Varje dag har på något sätt en mening för mig och blir en gåva att förvalta. 

 

Jag såg framför mig en period av förlamande trötthet utifrån hur jag kände mig efter biopsin. Att behandlingen skulle göra mig trött och tänkte då att, ja så får det bli, är bara att vila och acceptera min situation.

Så har det varit till och från, men med hjälp av medicinering och genom att ha lärt mig återhämta mig på ett sätt som passar mig är det helt annorlunda nu. Sen har den högre cortisonhalten blivit en bonus, min Influensavärk av Fibron är borta och den medföljande inflammationen i kroppen som gör mig så trött. hjälper till att må bra.De stunder eller dagar när jag är trött, så låter jag mig vara det och att återhämta i tid. Skriver återhämtning, för i mitt fall handlar det i dagsläget inte om att sova/vila utan att  kroppen och hjärnan får slappna av utan input som är negativt för mig. 

 

 

Sen finns en en oro givetvis, över min framtid.

Att få leva, att få vara med i livet, det är ju det som det handlar om.

Tårar kommer och går, jag håller inte undan. Jag vet att tumörerna kommer jag att leva med. Det kommer komma kontinuerliga orosperioder både för mig och min familj. efter varje magnetröntgen, att invänta besked, det är helt enkelt bara så. .

Min ångest vek åt sidan första natten på sjukhuset, jag var helt förundrad att det kunde bli så.

Det var så skönt att vakna utan instängda fjärilar som fladdrade runt i magen, när tal och skrift kom tillbaks och jag var som vanligt, men ändå inte, så bestämnde jag att ångest det ska inte ta över detta. 

Jag bestämde mig ganska tidigt för att min oro inte skulle ta över, och lägga sordi över varje dag, utan att jag kunde vara i vara i härvaro med en sak i taget. I början handlade det om timmar, ellar dagar i varje fas. Inte mer än vad jag klarade att ta in. Rädd att känna ångesten skulle komma tillbaks och rota sig. men den är fortfarande borta. 

Jag vill inte oroa mig för saker längre fram som inte finns idag, att må dåligt nu för att jag kan må sämre sen, är inget bra.

Att leva i härvaro, med en sak i taget. ta reda på det som är oklart och det  jag behöver veta. För mig är relevant kunskap om min sjukdom viktig, att förstå min journal. Det gör mig trygg och frågar det jag behöver för min trygghet. 

Att vara orolig över framtiden men utan ångest är så skönt, att inte kapsla in tårar och oro, ha för mycket lagrat, även här gäller det att vara här och nu och ta hand om det i stunden. ibland rinner tårar sakta, ibland forsar de och jag tömmer mig i Kents famn. Ibland måste jag ta reda på saker, förstå vad ord i journalen betyder osv. men sen blir jag lugn. 

 

Med varje dag växer kreativiteten och med den stimulansen. Jag har börjat skriva ner hur jag har kommit fram till den Resurspedagog jag arbetar som idag, hur det började en gång i tiden, min resa som Barnskötare i barnomsorgen. Att vara pedagog, lyfta barnen och finnas för dem vår framtid, och framförallt de barn som behöver mer verktyg, att förstå deras värld i den värld vi lever i.

Har även tankar på att skriva om vårt sommartorp Måltorp, Frösslundabyn, människorna som funnits och finns. Berätta om det jag vet, händelser och litet historia utifrån mitt perspektiv, precis som mitt arbete, jag vill delge mina tankar och min egenupplevelse och känsla.

Ska även ta mig an något jag gjort i min ungdom nämligen att måla akvarell, kanske olja.

Det finns tid, lust och ger mig en massa endorfiner allt detta.

Vi har också våra små projekt här hemma som legat i litet dvala, som finns med i litet små delmål. 

 

Att jag är jag och inte min sjukdom, det är jag inte alls bekymrad över längre. Det handlar framförallt om att jag själv inte ser mig som min sjukdom, utan att jag är mig själv med skratt, allvar, tårar och nyfiken på livet.

Intresserad av det som omger mig, människor, naturen, det som händer både i min närhet som i den globala världen. 

 

Pandemin gör att jag inte kan vara med min närmaste familj och det gör rejält ont i mig.

Det som också fattas mig pga av pandemin är att återigen få sjunga i mina körer. Tänker att även om jag inte orkar så kan jag vara där och lyssna och bara njuta av gemenskapen och musiken.

 

Vi har idag köpt ut mat till våra vintergäster, hoppas att de hittar hit!