Väntar på nästa fas
När jag gick upp var det ett rosa skimmer över himlen, blev varm i själen. Solen eller bara tanken att den finns där ger kraft. Nu har den försvunnit, men jag hann se den!
Jag har tappat lust att gå ut... dels har den där vagt malande influensavärken som gör att jag sitter hellre inne och tänder ljus.
Sen kan jag inte gå som jag brukar, orkar inte... känns jobbigt, att jag har tappat kraft så fort... och när jag har gått så mår jag inte bra i muskler och kropp. Det är i de längre promenaderna som endorfinerna kommer och nu blir det en kamp
att orka.
Läste igår att cortison ger muskelsvaghet, så kanske finns en del av förklaringen här, jag är kanske extra känslig...
Det var en person som skrev igår att "det är OK att ändra sig" att det är ok att livet är så här nu.. utan några om eller men eller varför. Sånt är så skönt!
Vill att det ska starta nu, att ha ett mönster, att jag gör det som behövs för att livet ska fortgå. Att all min kraft läggs på rätt ställe. Att ha något att förhålla mig till.
Tar in i små doser vad som väntar... det kommer tårar..... sen får jag kraft att gå vidare. Tårarna är nödvändiga för att ta nästa steg.
Ibland blir jag alldeles tom... det är inget bra... är inte Kent i närheten..... så sätter jag på musik som öppnar ventiler...
Låter julen stå kvar, behöver alla ljus jag kan få för att fylla mina depåer. Är kvar i den bubblan tills nästa fas träder in.
Tänker att ljuset då också kommer utifrån och in successivt allt mer. Timmarna som är ljusa ökar rätt snabbt, och jag kan fylla krukor med pärlhyacinter, krokus och primula.
En mental fas att gå in nästa fas.
