Från peruk till verandahäng
Jag har nu fått remiss till en frisör för att beställa peruk. Det kommer med stor sannolikhet bli två kala fläckar på 10 cm i diameter, en där strålarna går in och en där strålarna går ut, tror att en peruk blir bra, frisyren lär bli
litet knasig annars, det här cellgiftet i tablettform har däremot inte den effekten att tappa hår.
Sen är jag erbjuden att göra en optune, en låg-elbehandling under 18 månader efter denna omgång och vila.
Jag vet inte jättemycket om detta än, men det ska jobba för att det inte sker celldelning och spridning.
Jag vet att jag ska hålla huvudet rakat och vara kopplad till en liten dosa som man bär med sig, men att det inte är rent fysiskt besvärligt, utan mer praktiskt.
Under de första sex månaderna ska jag fortsätta äta samma cellgift som nu men i ökad dos.
Cellgifterna är det viktiga, det andra är jag erbjuden, men i detta läge gör man allt man kan för att få uppleva livet i många år till.
Igår fyllde David år, 32 sådana. Det blev ett födelsedagssamtal, har inte träffat honom sen Augusti pga pandemin, men pratat har vi gjort.
Måtte det inte gå för länge innan vi kan träffas igen, på riktigt.
Sitta på Måltorpsverandan, dricka morgonkaffe i våra egna personliga muggar, läsa Corren, i år är det två delar igen, tack och lov.
Prata om Curt-Inge, det gör vi varje sommar, vad han sa, om skörden, djuren, alla hans underbara uttryck. Han var under många år Davids "mentor" när han var dräng under sommarloven i Övergår’n.
Nu har David en annan Mentor, sin fina goa sambo Anna, fast nu handlar mer om ett namn.
Ja livet måste levas här och nu och i ett hav av goda minnen och kommande nya upplevelser i det nära och kära vi har omkring oss.
Det är just därför jag kan tänka att en peruk och behandling hur tufft det än må va så vad spelar det för roll när jag kan sitta och ha verandaprat många somrar till i livet.
