När livet tar en annan väg...

Hej mina läsare!

Känner mig precis som en amaryllisknopp, den röda färgen anas och det är något stort och fantastiskt på gång.... Jag träffade min blivande chef igår, stoppade i mig värktabletter och gav mig i väg....Möter en människa som utsrålar arbetsglädje och mänsklig värme, upplever att hennes värderingar överensstämmer med mina. Vi tänker på samma vis kring hur mitt uppdrag är i mitt blivande arbete. Känner mig otroligt välkommen och jag ser med glädje fram emot våren och att mitt liv får en ny inriktning. Ett arbete med nya utmaningar och där jag har en erfarenhet att ta till vara. 

Mina tankar kretsar kring de familjer där man har möjlighet att välja......då det handlar om att göra val under kortare tid i livet, men tid som ej kommer åter....

De år i början av barnens liv då de behöver dig som förälder, då anknytningen till hem och familj byggs upp och du sår alla de frön som sen ska kunna blomma själva...dock vissnar en blomma utan vatten, sol och värme, förälder är man hela livet men på olika vis.

 

Under 80/90-talet när jag både arbetade och var småbarnsmamma var det i princip självklart att en eller båda föräldrarna sänkte sin arbetstid.....

.....ofta kvinnan, det är väl där en del av skon klämmer för i takt med att vi kämpar för lika värde och jämställdhet så väljer många kvinnor att inte sänka sin arbetstid längre och det är inte så att männen stannar hemma istället utan följden blir att båda arbetar heltid. Det behövs en högre värdering av att vara förälder och ge av vuxentid till sitt barn, det ska inte vara att avstå utan tvärtom!

Att lika värde gäller även barnet/barnen i familjen, glöms bort.....De har rätt till anknytning, omtanke omsorg och sina föräldrars tid. Att bilda familj innebär en omställning och att vuxna inser att alla i familjen har ett lika värde.

Att vara på förskola är absolut inte fel i sig, utan en bra plats att i en grupp tillsammans med andra barn och pedagoger genom lek utveckla samspel, empati och sitt lärande på, men det är inte viktigare än att vara hemma med sina föräldrar, de som är kärnan i barnets liv och det är inte det detta inlägg handlar om.

 

Det har blivit helt naturligt att låta barnet vara på förskolan/ fritids den största delen av dess vakna tid.......trots att vi läser om stora barngrupper, ont om personal etc.

Däremot har det istället blivit onaturligt att handla, städa, laga mat , äta tillsammans, bara vara tillsammans med sitt barn .......

Mycket kan lösas om man har pengar......men vad ger man för bild till barnen....

Vi undrar varför det ser ut som det gör i skola/ samhälle....barn vet inte hur de ska vara.....

 

Jag tror att om man under småbarnsåren gör allt det där som livet innehåller och att man då har med barnen i vardagsprocessen, att barnen ingår i pusslet. Då hjälper vi dem att förstå livet och att det finns en vardag och en helg, vi lotsar dem till att förså samhälle, egenansvar och allas lika värde och det är ingen annan som ska ta hand om det jag inte vill göra..Givetvis ska de fortsätta vara med i pusslet som förändras

successivt i takt med barnets ålder

Att vara förälder är att göra det bästa för barnet utifrån den situatuon familjen har. Har man inget annat val än att ge barnet en lång dag på förskolan så ska inte barnet uppfatta det som något negativt,  det är både ett pedagog och föräldraansvar.

Barnet måste få en lugn tillvaro i slutet på förskoledagen, och det kan man hjälpa till med, de som kan korta ner tiden gör tillvaron bra både för sitt eget och andras barn och pedagogen får inte ge barnet än känsla av att "kommer inte din mamma/pappa snart så jag får gå hem, det beror på dig att jag måste vara här här".....

....... det är dessutom föräldrarna som har långa dagar som är väldigt bra på att ge kvalitet på kvällen i hemmet........