VARDAGSSMULTRON

Här kommer jag att reflektera över fina smultron i vardagen, att förhålla sig till livet ur ett positivt perspektiv.

Vi dokumenterar så vi glömmer barnen......

Publicerad 2016-11-29 14:30:00 i #Härvaro, #förskola, #reggio emilia,

Så är vi här igen, influensavärk,trött och kraftlös i hela kroppen.....visste att det skulle bli så, frågan var bara när och det blev nu. Att vara ute i en och en halv timme på en förskolegård denna årstid, det är inte min grej alls....dessutom med barn som jag inte har någon relation med knappt, dock börjar det litet..... de märker att jag är närvarande .....
Nu får det bli att ta en dag i taget fram till julledigheten för att sen börja på mitt nya arbete. Tänker inte pressa min kropp det minsta, jag vet var mina gränser går. Det blir liksom inte mindre utevistelse som icke ordinarie och deltidsarbete, jag varken planerar eller har rast och är ute hela tiden......liksom barnen.....
Jag tycker, tänker och känner så mycket om förskolan idag så det är nog bra att jag byter inriktning.....Det är mycket jag inte står för som pågår hela tiden.....vems behov är det som ska tillfredsställas egentligen.....är det att visa upp en bild av en "duktig pedagog" eller vad är det som är så himla viktigt med dokumentation så att vi tappar Härvaron med barnen. Egentligen borde alla vi som växte upp utan att bli dokumenterade utifrån våra lärprocesser som inte ens gick på förskola.....inte vara fungerande idag....men så är det  ju inte....
Jag känner hur det har puttrat länge i mig och nu är det nära kokpunkten! Vad är det som pågår??
 
Jag tror på en förskola där vi är med barnen i Härvaro, där vi väcker nyfikenhet och har roligt tillsammans. I samvaron,  barn och personal, lägger vi en bra grund för allas lika värde och hur man är och utvecklas till att vara en god medmänniska. Vi liksom barnen lär oss mer och behåller kunskap bättre när vi ser en meningsfullhet och det är en lustfylld atmosfär. När jag som vuxen är trygg i min roll och mitt uppdrag och det har landat i magen då blir barnen mottagliga!
 
Genom att förhålla oss när och-härvarande, lyssna och samtala visar vi att deras åsikter och tankar är viktiga. Det blir tydligt vad som behöver tillföras, förstärkas och bekräftas. Vi ger nycklar till barnen så att nya dörrar öppnas och vidgar livet. 
Låt barnen leka, bara vara.....men var där de är, ibland i leken ibland intill, men närvarande!
Vi ska ha strukturerad verksamhet, men tänk inte barnens tankar i förväg.
 
Vi ska har vuxna tankar och vuxen planering, självklart, lika viktigt som vi reflekterar kontinuerligt i processens gång som vuxna, men vi behöver inte göra detta så krångligt efter specifika mallar, årshjul och allt vad det är....Det går åt så mycket energi och tid till att få det att landa hos alla och ändå har vi tolkat det olika.....
 
Barnen ska vara delaktiga, de ska ha utrymme att tycka, känna och reflektera.
De vuxna ger genom att respektera varandra och ha gemensmhetsansvar en förusättning för att samarbete ska fungera även i barngruppen. Att man ansvarar tillsammans för att göra det bästa utifrån en situation. Ni vet, barn gör inte vad du säger utan vad du gör!
 
Allt detta borde vara en självklarhet, men tyvärr jag kan inte säga att det är så....
....och jag känner mig så mätt och färdig med att vara pedagog i en förskola som inte landar i mig längre.
För mig handlar det inte egentligen om stora barngrupper utan ett förhållningssätt som jag själv tolkar att det överensstämmer med Reggio Emiliafilosofi till stor del.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vi har ett gemensamt ansvar, istället för dom och vi!

Publicerad 2016-11-22 11:50:46 i #Härvaro, #förskola, #personligt,

Tisdag morgon, riktigt Tandläkarväder som Lasse Winnerbäck uttrycker det. När det är gråvita skyar och löven ligger klistrade mot marken, men i mig är det inte så..... Jag börjar äntligen finna ro efter en höst i ovisshet över hur framtiden ska bli, oro över ekonomin då den redan är ansträngd utökats med icke godkänt läkarintyg.....tampats med personer som inte har haft förmåga att möta mig i den situation jag befunnit mig i, jag har fått lägga upp strategier inför samtal så att de inte låst sig, för  att  få svar på det jag behövt veta.
Allt är inte löst, läkarintygets godkännande är i dagsläget inte godkänt, men genom min nya tjänst finns en framtid och en snar lösning för ekonomin och jag ser mitt strå fyllas på!
Det kommer bli några veckor av vemod och starka känslor. Att avsluta på min förskola, ta avsked av barn, kollegor och föräldrar kommer bli känslosamt.....Många relationer som präglat mina fem år på en förskola som är unik. Jag har erfarenhet av många....men "The Early morning street" står upp för barnen, vi har med barnen i våra processer utifrån deras perspektiv, vi har roligt tillsammans barn och vuxna, vi upptäcker tillsammans, det finns en genuin och ömsesidig  tillit. Vi har lyckats genomföra det där svåra att även om "huset" är indelat som två avdelningar så är vi inte "vi och dom" Barnen har en tillhörighet för sina kläder och delar av lekmiljön är åldersutrustad och planerad för större respektive mindre barn. Pedagogerna har en helhetsinställning till hus och barngrupp, som en avdelning. Vi ansvarar vi för olika verksamhetsgrupper under dagen, men barnet möter alltid en av sina "egna" oavsett vilken tid de kommer och vi lämnar aldrig över barn. 
Hela huset präglas av en positiv inställning, att se möjligheter istället för problem och när problem uppstår, vilket de självklart gör så är de till för att lösas och ibland ger de nya infallsvinklar. Jag tycker att vi är bra på att ta in synpunkter, åsikter och diskutera men vi vågar också lita på vår egen intuition och magkänsla. 
Jag har aldrig varit på en annan förskola där kreativiteten flödar så stort, där frystejp och kartonger används mer än dyra inköpta, färdiga material.
Det finns också vissa traditioner som lever, nu snart ska ex de barn som gör sitt sista år åka till G:a Linköping och inhandla årets tomte till Tomtehuset. Det byggdes av en farfar till ett barn för många, många år sen - likt ett Tomtedockskåp och är nu fyllt av en mängd tomtar. Likaså kommer tomten samma dag som vi äter julbord. Då kommer han  smygande ute på gården, hänger upp fågelmat, sopar och provar pulkan om snö finns, lämnar en påse clementiner och smyger sen iväg...
De här och andra traditioner under året berättar de "gamla barnen" för nya barn och personal och barnet vet när de är 4 år att nästa år är det jag som får åka eller planera 5års-festen osv. Dessa traditioner skapar glädje, gemenskap och igenkännande, precis som de gör hemma i familjelivet, tomten som alltid sitter just där......
I all förskoleversamhet är förändring och tänka nytt vardag. Det är nya ideér i ett ständigt flöde.  Jag tycker att vi har hittat en balans hos oss, vi är öppna för det nya men vi tänker själva utifrån vår erfarenhet och vår förskola. Vi har fått kritik för att vi är för mycket kvar i gammalt tänk, men jag tror att man måste vara ett tag hos oss för att inse att vi utför ett gediget utvecklande arbete utifrån läroplanen och Reggio Emiliafilosofin, även om vi inte sågar av benen på matborden! Vi arbetar utifrån Härvarotanke, samtalar och lyssnar istället för att springa efter kameran....
Vi har och har haft en ständig diskussion och reflektion i arbetslaget långt innan reflektionstid fanns, vi har kämpat med att göra pedagogiska dokumentationer, sen insåg vi att det är det vi har gjort många gånger långt innan begreppet fanns....och det bekräftades ännu mer efter sista föreläsningen. Vi prioriterar att vara med barnen kontra vuxengöra som ibland känns nästan påhittade för att höja statusen för yrket. Låt oss höja statusen genom att ge barnen de förutsättningar de har rätt till, När-och Härvarande vuxna som ges möjlighet att förvalta sin kunskap!
Jag hoppas att många förskolor skulle våga vara litet mer som vi. Tänk:
 
 -  det här tar barnen med sig, att man kan säga ja eller nej till att hjälpa, något som är självklart utifrån förmåga. Tänk, istället, hur löser vi detta tillsammans på bästa tänkbara sätt utifrån situationen.?
 
Hade inte min Fibromyalgi satt stopp så hade jag gladeligen fortsatt som pedagog på detta underbara ställe, det kommer stanna i mitt hjärta.
 

Fibromyalgi, så är det!

Publicerad 2016-11-10 10:15:18 i #Härvaro, #fibromyalgi, #förskola, #musik,

Nu utmanas jag på riktigt, riktigt att hitta smultron i den situation jag befinner mig i.....tänker på N:s ord " Jag, klarar det, jag klarar det..." (edt ett barn sa till mig när jag pratade med barnen om att jag var litet pirrig inför att träffa många barn och inte veta vad de heter)
Fibromyalgi är ingen enkel sjukdom, den är som att vara utbränd på sätt och vis om inte annat så ger varje överbelastning både fysiskt och psykiskt  symtom på detta. Belastningen är för gemene man inte belastning, men för mig så räcker det att det är halt och snö i kombo med tyngre kläder och kyla.....och som nu att gå in som vikarie, för det är ju så det blir, i en pågående verksamhet med en stor grupp barn och föräldrar som är okända för mig och jag för dem. Det är en situation som alla värjer sig för hur frisk man än är.....
Min hela sjukskrivning är Fibromyalgi i botten, men det var ryggen som slog ut mig och jag har hela tiden gjort det bästa för min situation och sakta, sakta kommit tillbaks till en OK - tillvaro med min fibro. Arbetat litet i taget och är nu uppe i knappt fyra timmar om dagen. 
En del är att komma tillbaks efter ett halvår hemma oberoende vad som orsakat sjukskrivningen och en annan del är att prova sig fram vad klarar jag, var går mina gränser.....
Just nu brottas jag med vinterns effekter på kroppen-influensavärk och den slog till när vintern kom och har inget med arbetet att göra. Nu läggs en börda till..... jag har sagt ja, jag provar, men jag är skör.....
Jag har hela tiden mått relativt bra mentalt men nu finns rädslan att att den biten ska svikta, känner tendensen....
Hur ska jag nu hitta smultron för att klara detta, vad har jag för tillgångar......hur ska jag förhålla mig......
 
Jag är musik, ut i fingerspetsarna och det får bli mitt redskap och jag har mitt förhållningssätt gentemot barn och föräldrar, jag fortsätter vara jag. Letade fram en gitarr......
Det blev en fin stund och barnen smög runt som spöken och provade att spela....föräldrar som kom visade klar uppskattning. Idag tar jag med mig min sångkorg så får de stifta bekantskap med "Läskiga bananen" ....
 
Jag fortsätter att vara på det sätt jag tror på "Härvaro" är med barnen här och nu, lyssnar, intresserar mig för deras förskola och låter dem berätta och är tydlig med att jag är här en period undefär till julkalendern börjar....
Jag fortsätter att vara jag som egentligen arbetar på "The early morning street" och tillåter mig inte vara vikarie, jag är en resurs till denna förskola och bidrar med en bit av mig!
 
Här hemma drar jag på mig ullsockorna som Christoffer förärat mig och myser i favoritfåtöljen med mitt kaffe. 
 
 

Om

Min profilbild

Åsa

Jag är en gift kvinna på 55 år med tre vuxna barn och två goa barnbarn. Lever med Fibromyalgi sedan många år tillbaks. Startade denna blogg för att dela med mig hur jag genom att hitta smultron i vardagen och förhålla mig till Fibron lever ett innehållsrikt liv. Att leva i Härvaro och fokusera på det jag kan fyller mitt strå av smultron

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela