VARDAGSSMULTRON

Här kommer jag att reflektera över fina smultron i vardagen, att förhålla sig till livet ur ett positivt perspektiv.

Cirkeln är sluten!

Publicerad 2017-09-17 12:34:22 i #personligt,

Jag ska berätta för er:
För knappt tjugo år sen var jag sjukskriven en längre period. Min man hade mått dåligt i flera år, depression och ångest, jag hade huvudansvar i en familj med tre barn. Min mamma insjuknade i Alzheimers, vilket är de anhörigas sjukdom och det gjorde också att jag förlorade även min pappa under en lång period.
Inte konstigt att jag själv tog slut och när jag tar slut så tar min Fibromyalgi fart. Barnen var i skolålder och de där timmarna när jag var själv hemma fyllde jag tiden med musik och böcker, läste och drömde mig bort, lyssnade till musik som tryckte på knappar och tårarna rann.......
Det var då boken "Ett hem för själen" av Ingela Bendt kom ut. En bok om Ellen Key och hennes hem Strand vid Vättern. Jag lånade den och började läsa......sjönk in i bilder som gav mig ro.....
Den gjorde så starkt intryck. Ellens ord genom Ingela klädde mina tankar och refletioner om livet, barn och samhälle i ord......för hundra år sen.
Det kändes då som att äntligen, någon känner som mig. Då när jag var väldigt långt nere och kände mig så ledsen och ensam var det som att boken vände blad i mig. Jag var inte ensam egentligen. men jag upplevde en ensamhet, jag hade ingen att dela tankar och reflektioner med. Min man vandrade in och ut i i sitt mående,  mamma sjönk allt djupare in i  Alzheimers, vilket gjorde att både pappa och mamma försvann.....mamma för alltid, pappa under en period. 
Livet fungerade, men jag insåg genom boken att min ensamhetskänsla hängde mycket ihop med just detta att jag inte hade någon att samtala med. Att på djupet prata om saker som inte hade med vardagen i sig att göra, utan att fundera och reflektera i ett vidare perspektiv tillsammans. Jag saknade vänner med sådan relation att vi landade i dessa samtal.
Ju mer jag läste ju mindre ensam kände jag mig, även om vi inte pratade med varann Ellen och jag så var det ändå som ett samtal med en kvinna som funderade kring samma saker som jag. 
Jag köpte boken och den låg alltid framme och den blev som en vän. Tanken att åka till Strand vaknade förstås men på något vis blev det bara till en tanke, jag var i trädgården för några år sen men inte inne i huset. Det har gått nästan tjugo år sen den perioden och boken har stått i bokhyllan som en liten trygghet.
Så kom oväntat ett tillfälle att att komma dit och in. Minnen kom tillbaks i mig och jag tänkte att det kanske var en mening med att det skulle ta tid. Jag skrev i mitt förra inlägg om att jag äntligen mår bra och det kanske är så att det är nu det är dags att hälsa på min vän vid Vätterns Strand.
IGÅR VAR JAG DÄR!  
 Det var en sån stark upplevelse, det var verkligen som att äntligen besöka en kär vän.
När jag klev över tröskeln och satte mig i hennes vardagsrum så var det som att cirkeln började slutas.
 När jag sen stod på hennes trapp  blickade ut över Vättern slöts den och jag tror att det Ellen fann här, det är det som jag finner i mitt paradis Måltorp.
 
 
 
 

Kommentarer

Postat av: Elle

Publicerad 2017-09-27 11:19:06

Ett underbart inlägg...o jag kan instämma...Har inte läst den boken.. men ibland när jag läser något litet .. Kan inte läsa mycket just nu på grund av starr.. Kan jag känna sådan samhörighet med författaren... o då mår jag mycket bättre efter jag läst... Önskar dej en skön kommande oktober ... kramar ...

Svar: Tack 💚 Ja de blir som vänner! Åsa
Åsa

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Åsa

Jag är en gift kvinna på 55 år med tre vuxna barn och två goa barnbarn. Lever med Fibromyalgi sedan många år tillbaks. Startade denna blogg för att dela med mig hur jag genom att hitta smultron i vardagen och förhålla mig till Fibron lever ett innehållsrikt liv. Att leva i Härvaro och fokusera på det jag kan fyller mitt strå av smultron

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela