Att åldras med värdighet
Livet är verkligen föränderligt, min älskade pappa är snart nittio år och har all rätt att vandra på ålderdomens stig. Jag vet ..ju att han inte kommer finnas för alltid, men när ens pappa har fixat sitt liv så självständigt så längeså överumplas man och det blir mycket som ska fixas och många känslor som snurrar..
Nu är det inte så att han är på väg bort, utan det handlar om att kroppen sviker, och han är i behov av hemtjänst i klart större omfattning. I en initial viss fas händer så mycket på en gång rent praktiskt. Det har varit många besök på Vårdcentralen de senaste veckorna för att utreda och vårda svullna ben och litet annat. Många telefonsamtal med olika instanser. Samtidigt som allt det praktiska ska lösas sätter min hjärna igång med en form av sorgearbete och en oro,hur snabbt kommer han vandra stigen....
Min älskade pappa som är en så omtänksam, stark och vidsynt, han som alltid ställt upp i alla lägen, nu är det han som får ta emot hjälp och stöd. Det är en stor omställning för oss alla. Pappa har alltid varit en sån som tar saker som det är och anpassar sig efter förutsättningarna, så är det nu med, det är mer vi runt i kring som har svårare att acceptera.
Det slår mig gång på gång att hans vidsynta och före sin tid jämlika person gör att vi nu utan några omformuleringar kan diskutera öppet om saker som är ganska intigritetskänsliga, egentligen på samma sätt som mina kvinnliga perioder från tonåren till nuvarande klimakterietid inte inneburit någon tabu och inlindndningar, utan hanterats öppet men med värdighet.
Det är pappa som visade mig sina bästa smultronställen
Det är han som bakade de godaste sockerkakorna, särskilt de i vedspisen i paradiset!
Att ge pappa en ålderdom med värme och värdighet är så självklar och jag är så oändligt tacksam att han fortfarande är en härlig samtalspartner att dryfta livet med.
