Annika, du fattas oss.....
Så fick jag då tid att skriva i bloggen, för att jag blev sjuk och inte orkar förströ mig med så mycket annat. Jag har legat i soffan eller sängen sedan i söndags men idag orkar jag vara litet mer i upprätt ställning. Jag har haft mycket tid att tänka över saker i livet...men det är en sak som hela tiden återkommer......och som jag inte har fattat riktigt ännu.....och detta inlägg får bli en hyllning till min vän Annika
För en dryg vecka sen så fick jag ett litet sms att nu har vår A vinkat hej då.....det var i söndags....det var väntat men så overkligt att hon inte finns här på jorden längre. Jag har känt henne i nästan trettio år, vårt första möte var på en sån där liten föräldra/barngrupp på BVC. Min David och hennes Oskar var då runt 6 månader, vi fann varann och jag kände mig så glad i hennes närvaro och så har det fortsatt......
Vi har funnits bredvid varann utan att egentligen umgås under många år, men sökte oss till varann när tillfälle gavs i olika sammanhang. Våra killar följdes åt genom skola och fotboll upp till sexan.
A arbetade som guldsmed och jag minns att hon tillverkade smycken till lärarna i sommarpresent i femman....hon skulle ha gjort en ring till en gemensam körvän som miste sin älskade make och även han körvän, en ihopgjutning av deras gemensamma ringar, det blev inte så men den gjordes av hennes kollega, och jag hann att förmedla en bild till A hur resultatet blev, vilket hon blev riktigt glad över att få se.
Under årens lopp har jag ibland åkt buss till jobbet, A gjorde alltid det. När jag klev på och platsen bredvid henne var ledig så blev den turen och dagen klart trevligare ...en gång så trevlig att jag glömde stiga av.......
På något sätt har våra vägar hållt sig nära varann hela tiden.....
De sista 10 åren kom vi varann riktigt nära genom vårt gemensamma intresse körsång. Många körövningar har vi haft tillsammans och hon och jag har delat de där bitarna i våra respektive familjer som man inte delar med alla....långa fina och stärkande samtal.....Hon har engagerat sig och brytt sig om hur jag mått i min fibro och sjukskrivningstillvaro samtidigt som hon själv kämpat mot sin cancer.....
Från vår sista gemensamma körresa till Kalmar kommer jag alltid att minnas den stund då vi satt i solen, drack varsin öl - hon, jag och Maria...vi samtalade om livet, cancer, döden, vi var så nära varann och pratade om att det är inte i alla sammanhang man utelämnar sig inför andra på samma sätt som vi gör i vår körgemenskap....
Hon fortsatte att komma på körövningarna så länge hon orkade.....På novemberlovet kom en hälsning från hennes älskade Kallsö, hon berättade att hon skulle bli Farmor och Oskar pappa.....och på hennes eget vis skrev hon: Hoppas att tröjan som jag påbörjade för sex år sen (kommer ihåg hur hon slet på bussen på körresan till Gotland) blir klar innan bebisen kommer.......själv tänkte jag, hoppas att du hinner träffa ditt barnbarn...
Sista gången jag träffade henne var på vår avslutning med julbord några dagar före jul. A ville vara med och kom tillsammans med sin man, nu klarade hon sig inte utan syrgas längre, men det hindrade inte. Jag såg en A som åt, pratade och såg så glad ut...men trött...vi kramades......"Åh...du lilla vän"....viskade hon i mitt öra....
Hon fick en jul, ett nyår och en trettonhelg tillsammans med sin familj...vi skickade en hälsning från altgänget till henne på kyrkans julfest på trettondagen...ett och halvt dygn senare vinkade hon adjö....
Annika du fattas oss!
