Det måste få vara vemodigt
Nu sitter jag här på verandan den allra sista semesterdagen, och det är väldigt svårt att gilla den här dagen, den är lika vemodig varje år...Inte för att jag ska arbeta utan att Måltorpsdagarna är till ända. Visst blir det en och annan helg, men det är inte på samma sätt....
Det måste få vara vemodigt, det visar att sommaren har haft betydelse och varit innehållsrik. Idag kämpar jag med att vemodet inte får ta över utan att jag kan njuta litet även idag.
Lyssnade till Radiogudstjänsten på fm och hörde då en psalm som just idag stämmer in extra mycket för mig och ger mig kraft
Må din väg gå dig till mötes
Och må vinden vara din vän
Och må solen värma din kind
Och må regnet vattna själens jord
Och tills vi möts igen må Gud hålla
hålla dig i sin hand
En kväll tidigare i veckan bjöd solen, molnen och Ärlången på ett fint skådespel och det bär jag med mig som ett bland fina minnen denna semester.
Det är ju faktiskt så att sommaren är inte slut, det är semestern som är till ända, eller hur?
