Vi har ett gemensamt ansvar, istället för dom och vi!
Tisdag morgon, riktigt Tandläkarväder som Lasse Winnerbäck uttrycker det. När det är gråvita skyar och löven ligger klistrade mot marken, men i mig är det inte så..... Jag börjar äntligen finna ro efter en höst i ovisshet över hur framtiden ska bli, oro över ekonomin då den redan är ansträngd utökats med icke godkänt läkarintyg.....tampats med personer som inte har haft förmåga att möta mig i den situation jag befunnit mig i, jag har fått lägga upp strategier inför samtal så att de inte låst sig, för att få svar på det jag behövt veta.
Allt är inte löst, läkarintygets godkännande är i dagsläget inte godkänt, men genom min nya tjänst finns en framtid och en snar lösning för ekonomin och jag ser mitt strå fyllas på!
Det kommer bli några veckor av vemod och starka känslor. Att avsluta på min förskola, ta avsked av barn, kollegor och föräldrar kommer bli känslosamt.....Många relationer som präglat mina fem år på en förskola som är unik. Jag har erfarenhet av många....men "The Early morning street" står upp för barnen, vi har med barnen i våra processer utifrån deras perspektiv, vi har roligt tillsammans barn och vuxna, vi upptäcker tillsammans, det finns en genuin och ömsesidig tillit. Vi har lyckats genomföra det där svåra att även om "huset" är indelat som två avdelningar så är vi inte "vi och dom" Barnen har en tillhörighet för sina kläder och delar av lekmiljön är åldersutrustad och planerad för större respektive mindre barn. Pedagogerna har en helhetsinställning till hus och barngrupp, som en avdelning. Vi ansvarar vi för olika verksamhetsgrupper under dagen, men barnet möter alltid en av sina "egna" oavsett vilken tid de kommer och vi lämnar aldrig över barn.
Hela huset präglas av en positiv inställning, att se möjligheter istället för problem och när problem uppstår, vilket de självklart gör så är de till för att lösas och ibland ger de nya infallsvinklar. Jag tycker att vi är bra på att ta in synpunkter, åsikter och diskutera men vi vågar också lita på vår egen intuition och magkänsla.
Jag har aldrig varit på en annan förskola där kreativiteten flödar så stort, där frystejp och kartonger används mer än dyra inköpta, färdiga material.
Det finns också vissa traditioner som lever, nu snart ska ex de barn som gör sitt sista år åka till G:a Linköping och inhandla årets tomte till Tomtehuset. Det byggdes av en farfar till ett barn för många, många år sen - likt ett Tomtedockskåp och är nu fyllt av en mängd tomtar. Likaså kommer tomten samma dag som vi äter julbord. Då kommer han smygande ute på gården, hänger upp fågelmat, sopar och provar pulkan om snö finns, lämnar en påse clementiner och smyger sen iväg...
De här och andra traditioner under året berättar de "gamla barnen" för nya barn och personal och barnet vet när de är 4 år att nästa år är det jag som får åka eller planera 5års-festen osv. Dessa traditioner skapar glädje, gemenskap och igenkännande, precis som de gör hemma i familjelivet, tomten som alltid sitter just där......
I all förskoleversamhet är förändring och tänka nytt vardag. Det är nya ideér i ett ständigt flöde. Jag tycker att vi har hittat en balans hos oss, vi är öppna för det nya men vi tänker själva utifrån vår erfarenhet och vår förskola. Vi har fått kritik för att vi är för mycket kvar i gammalt tänk, men jag tror att man måste vara ett tag hos oss för att inse att vi utför ett gediget utvecklande arbete utifrån läroplanen och Reggio Emiliafilosofin, även om vi inte sågar av benen på matborden! Vi arbetar utifrån Härvarotanke, samtalar och lyssnar istället för att springa efter kameran....
Vi har och har haft en ständig diskussion och reflektion i arbetslaget långt innan reflektionstid fanns, vi har kämpat med att göra pedagogiska dokumentationer, sen insåg vi att det är det vi har gjort många gånger långt innan begreppet fanns....och det bekräftades ännu mer efter sista föreläsningen. Vi prioriterar att vara med barnen kontra vuxengöra som ibland känns nästan påhittade för att höja statusen för yrket. Låt oss höja statusen genom att ge barnen de förutsättningar de har rätt till, När-och Härvarande vuxna som ges möjlighet att förvalta sin kunskap!
Jag hoppas att många förskolor skulle våga vara litet mer som vi. Tänk:
- det här tar barnen med sig, att man kan säga ja eller nej till att hjälpa, något som är självklart utifrån förmåga. Tänk, istället, hur löser vi detta tillsammans på bästa tänkbara sätt utifrån situationen.?
Hade inte min Fibromyalgi satt stopp så hade jag gladeligen fortsatt som pedagog på detta underbara ställe, det kommer stanna i mitt hjärta.
