Vem tänker på barnen?
Jag blev alldeles varm i hjärtat idag på förskolan.Barnen och jag har ju känt varann ganska länge. De som gör sitt sista år träffade jag som små bebisar när deras syskon var hos oss och det blir återigen så tydligt att det finns djupa relationer mellan oss.
Jag berättade idag att jag skall vara på en annan förskola några veckor för det behövs mer personal där, att nu när jag inte dyker upp återigen är det inte för att jag blivit sjuk igen utan pga detta. Att det finns en mer vuxen obegriplig förklaring behöver de inte veta och att jag tycker att det är litet märkligt sätt att hantera ett rehabärende är en annan historia och jag har bestämt mig för att inte lägga energi på det. Men jag satte mig tillsammans med tre 5-åringar och anförtrodde att jag är litet pirrig för att träffa många nya barn som jag inte vet namnet på......
Då säger N:
Jag kände mig litet orolig i morse när jag skulle till förskolan, men då sa jag - Jag klarar det, jag klarar det, jag klarar det....och det gjorde jag :) Så får du göra!
Det var samma barn som när jag kom tillbaka från min sjukskrivning erbjöd mig att låna sin mammas varma kudde som hjälpt hennes onda rygg...
De fortsätter att samtala, de refererar till "Hitta Doris" -filmen och beskriver hur Doris upptäcker att hon får oanad styrka och säger för sig själv " Fortsätt simma, fortsätt simma" när hon i filmen letar efter sina borttappade föräldrar.
Barnen anar inte vad deras ord ger mig styrka inför kommande oroliga situationer, jag kommer tänka på detta fina samtal när jag känner mig nervös och tänka som N: "Jag klarar det, jag klarar det!"
Relationer mellan barn och pedagoger kommer inte av sig själv utan precis som i övriga relationer är det ett gediget arbete som också måste vårdas. Fast vi vet detta och hur viktig anknytning är, så pågår en alltför stor rörelse i verksamheten och personal flyttas ständigt om. Nya pedagogiska tankar, röra om i grytan och kortsiktiga lösningar....men...
.VEM TÄNKER PÅ BARNEN EGENTLIGEN?
Det har blivit så tydligt för mig under detta år. Jag har varit saknad och efterlängtad, jag har upprätthållit kontakten under sjukskrivningen och så kom jag tillbaks....det känns att vi har vår relation, det blev så tydligt för mig nu i höst..... ..och så från ena dagen till den andra så ska jag vara på en annan förskola......För mig är det viktigt att barnen är med i processen och är på det klara med varför jag försvinner igen. Det här är ett exempel, men våra barn på förskolorna runtom möts av många vuxna och många avsked och det är vi vuxna som måste ta ansvar och göra deras år på förskolan till något bra så att barnen kan känna tillit till vuxna och får chansen att skapa relationer.
