Livets efterrätt - att få vara mormor!
Just nu dyker en massa minnesbilder på vårt första barnbarn upp i Facebooks nyhetsflöde. Bilder från de första veckorna i hans liv, våra första möten med denna underbara lilla person som idag nyligen fyllt sex år!
Han bjöd då på chokladbollstårta och var en underbar värd på sitt kalas, delade ut kramar och bekräftade oss alla!
Tänk så mycket som ett barn lär sig och utvecklas sina första år i livet. Att följa ett litet barn på så nära håll men ändå litet utifrån är en upplevelse. Som mormor blir jag en person som tar med mig erfarenhet och kunskap utifrån att själv vara mamma och barnskötare. När vi ses kan jag vara i nuet och bara vara i HÄRVARO med denna älskade unge, vilket är svårare som mamma med alla "måsten" och i yrket med yrkets måsten.
Att med alla sinnen ta in och sen kunna ge små nycklar som blir gyllene när jag ger dem som mormor.
Idag är han en mycket verbal kille som tänker och analyserar, som har humor och glimten i ögat, han är omtänksam och värnar om sin familj, såväl sina föräldrar, sin syster som familjens hund.
Jag minns i somras när vi satt på torpverandan och vi vuxna diskuterade Kolmårdens nya bygge, berg och dalbanan Wildfire och dess bygglov mm. Han satt där och lyssnade länge, kisade litet med ögonen som han gör när han ska säga något han klurat ikring och sa: "Dom planerade och byggde innan de visste problemet"
Eller det som jag fick återberättat av min dotter och mamma till detta barn. De pratade om vad man är om man bygger hus. Först ville han bli arkitekt eller snickare, men kom till slut fram till att han vill rita husen... "För då kan man gå till jobbet och rita lite och sen komma hem till familjen... Om man gör byggandet måste man jobba så mycket..."
Som sagt klok som en bok! Jag älskar denne kille så mycket och det är just så det är att få vara mormor, livets efterrätt - som att äta ett solvarmt smultron en sommardag, man äter,njuter och tar in med alla sinnen!
