När livet tar en annan väg...

Nu är våren på intåg igen och det gör mig så glad, det är en fröjd att vandra ner för backen och hämta tidningen, höra fågelsången och andas in dofterna. Att vilja stanna kvar ute en stund innan man går in till morgonkaffet. Snart är den tiden då jag dricker det utomhus, Ahhh!!!!! Igår gjorde jag ett tappert försök att dammsuga en del av vardagsrummet, litet i taget.....flyttade undan litet saker, dammtorkade och hängde upp en tvätt.....efteråt kändes det som att jag städat hela huset i dubbel bemärkelse. Kroppen kändes som jag hade städat hela huset och stortvättat,själen så tillfreds med den halva som är ren och ser inbjudande ut, kändes som när jag hade städat hela huset i mitt "förra liv" Tänk så annorlunda livet kan bli och så kloka ord min pappa alltid har stöttat mig med som har i botten sporrat mig mycket: Du är stark och tänk på vad du har, istället för vad du inte har. Jag har alltid kunnat prata av mig i stort och i smått och uttalat samvete att jag på hans ålders höst belastat honom istället för tvärtom.....han svarar - vi hjälps åt i familjen, det är väl det vi är till för, livet är inte alltid så enkelt, vi tar litet i taget, vad behöver du nu, idag? - fina pappa, och själv fortsätter han och vara tillfreds med sitt liv och jag umgås med honom och levererar hemkokt lingonsylt, för det kan jag och min man plockar lingonen för det kan han. Idag känns det som om jag igår gjort ett rejält gympass, hela kroppen är så kraftlös och influensavärkig och då känner jag en sån tacksamhet att vädret bjuder på sitt bästa marsväder för då kan jag vara ute och höra fågelsången, sitta och njuta i solen, läsa litet och bara vara. Jag vill dela med mig till människor jag möter som är i en mörk bubbla, hur jag har hittat vägen framåt, vilka mina verktyg har varit. Jag har också varit nere i ett mörker, när jag inte kunde se hur något skulle kunna ändras till det bättre.....och det märkliga eller faktisk inte märkligt är att flera problem i min tillvaro som jag då tyckte var oöverstigliga har jag kvar i dag, men idag är det inte problem utan en del av livet. Det är jag själv som har jobbat fram en strategi att förhålla mig till mitt liv. Jag går inte in på alla problem i bloggen då jag inte vill utelämna människor i min omgivning men för att förstå så är min älskade man och livskärlek inte fullt fungerande efter en djup depression och det har påverkat vår familj och kombinationen med min medfödda Fibro så är vårt liv på ett annat sätt och våra vägval är våra val. Det började som för många med det där STOPPET då marken rämnar och man känner att det bara inte går, varken fysiskt eller psykiskt......Våra barn var då 2, 7 och 10 år...... Under en lång period handlade mitt liv mest om att tömma mig genom gråt, vila, prata ur mig och då är det inte dagar och veckor det handlar om och inte hela tiden, men under många månader en stund varje dag. jag vet att många har svårt att gråta, jag har inte det och när det värker och jag förstår att det är tårar som behövs så sätter jag på musik som är förlösande. Jag passade på när barnen var i förskola och skola, men ibland var de hemma. Jag var noga med att de var med i processen utifrån deras ålder och mitt i allt försökte jag förmedla och ge trygghet och inte få dem att känna någon form av skuld. Jag klarade det pga av att jag hade min pappa där i bakgrunden hela tiden som höll mig uppe, hjälpte mig att strukturera vardagen, tror inte han var medveten om det själv, han är sån så klok medmänniska och pappa och make han hade han samtidigt min alzheimersjuka mamma hemma fortfarande..... Mitt eget problem är min Fibromyalgi som jag har haft så länge jag kan minnas även om den inte fick namn för mig förrän i vuxen ålder. Men Fibron i kombo med en sjuk man, sjuk mamma utlöste en kris där jag fick ett helhetsansvar hemma och mitt jobb handlar mycket om att behövas, min mamma behövde mig..... jag behövdes av alla....nästan. När det första gråtperioden lagt sig litet började jag leta fakta och kunskap för att förstå både mig själv,min man och min mammas sjukdom. Parallellt fyllde jag mig med det måbrasaker i vardagen läste, såg TV-program osv som normalt sätt gjorde mig glad och lyfte mig. Jag höll enträget fast vid min körsång och såg till att inte tappa de få vänner jag hade och har. Sakta började jag förhålla mig så att jag inte motarbetade mig själv. Det här är ett långt arbete och har inte gått på räls. Jag valde från första början att vara öppen med mina bekymmer, vilket har öppnat andra att berätta om sina bekymmer och jag har inte heller behövt förklara allting, sen är det inte alla som klarar att veta allt, men då får det bli deras problem inte mitt. Tillslut har jag hittat en strategi i mitt liv att må bra och att må bra det handlar för mig om att ha lust till livet, att kunna ta in livet med nyfikenhet och sinnen ex njuta av dofter, lyssna till fåglar eller musik jag gillar. Att ha längtor och drömmar men att mitt i vardagen känna mig tillfreds med hur jag har det. Under denna period har jag haft läkare, kurator, rehabmöten mm men det jag berättar här är hur jag har jobbat med mig själv på hemmaplan, hur jag lärt mig att förhålla mig så sätt så att jag inte triggar fibron, att jag inte kan göra allt som friska klarar, men jag lägger fokus på vad jag kan och mår bra av. Det här har tagit 20 år och under de tjugo åren har jag pendlat upp och ner många gånger, levt mitt familjeliv och haft som mantra - det är inte hur jag har det, det är hur jag tar det - Allt det jag har berättat handlar om en resa inne i mig, det är jag som har jobbat med mig själv och gjort olika val av olika själ. Det allra viktigaste för mig har varit att jag har haft någon att prata med och bekräftat mig, Lösningarna har kommit succesivt det viktiga har varit att någon har lyssnat,lyft av mig oket och förmedlat - Du har det jobbigt och jag ser och hör, men vi hjälps åt - jag var inte ensam. Det har också varit viktigt med kunskap, men inte förrän jag var i fas att ta emot den.Min familj har varit medresenärer och med facit i hand funkade strategin och vi är idag en familj som finns för varann men också att var och en lever sitt liv utifrån sina förutsättningar och egna val och drömmar. Vi har vårt gemensamma smultronställe Måltorp och där har vi våra verandahäng, min älskade familj. Här hemma är det jag och min man och vårt liv ser inte ut som jag trodde när vi träffades för 35 år sen men jag mår bra och jag har verktyg att att använda de dagar som är mindre bra,