Jag har varit med om en fin upplevelse...igår när jag var i affären hejade jag som vanligt till kvinnan som sitter utanför, hon har varit här en tid och vi känner igen varann. Jag gick fram till växterna utanför, ska ju köpa kryddväxter....hon kom fram...vi kan inte varandras språk, men helt plötsligt står vi och tar med fingrarna på de olika kryddorna, luktar och berättar för varann vad de heter på våra respektive språk och försöker uttala varandras namn på växterna, vi skrattar, vi har hittat en gemenskap...
Jag pekar på mig och säger mitt namn och hon gör lika - hon heter Emilia och hon har en bebis och efter många turer tror jag att han heter Neron och är tre månader och är med här i Linköping och är i en husvagn, hon visar att hon behöver mat till Neron...för hur ska hon kunna amma.....hon visar med armarna hur hon har ont på ett sätt som ger mig signalen...mjölkstockning...
Hon fryser om fötter och kropp, vi mäter varandras fötter hon skriver siffrorna imed fingret i handen 39...hon behöver varmare kängor....och varmt om kroppen....
Jag cyklar hemåt efter att vi har kramat om varann, jag är så berörd.....hon är lika gammal ungefär som min Linda, hennes son är ungefär lika gammal som lilla Julia....men så olika förutsättningar......
Det kunde ha varit Linda och jag som doftat på kryddorna, skrattat, kramats.....så lika men ändå så olika.....
Idag ska jag ta med mig vad jag kan, tyvärr har jag inga varma skor/kängor i 39-40.....men en varm längre jacka har jag och kanske litet kläder till hennes pojke....En temos med varmt kaffe till en medmänniska.