VARDAGSSMULTRON

Här kommer jag att reflektera över fina smultron i vardagen, att förhålla sig till livet ur ett positivt perspektiv.

Att våga vila i tomhet. Del 2

Publicerad 2016-04-04 12:10:40 i #Härvaro, #fibromyalgi, #personligt,

Igår skrev jag om tomhet och att våga vila en stund i att känna sig tom....jag tog sen en lång vandring och i huvudet fortsatte jag tanken kring detta. Vill börja med att berätta att idag är inte känslan tom, i dag är det mer värk och trötthet, kanske till viss del beror det på gårdagens vandring, men det är också ett typiskt Fibroliv, en del dagar är bättre och andra sämre, men tomhetskänslan är inte kvar och idag är det Rehabmöte som är ett av dagens innehåll.
När jag skriver att våga vara i tomhet, så menar jag....Att vila i känslan och låta mig vara där, precis som en ledsen, arg, glad dag osv...sen gäller det att inte stanna för länge....vad kan jag göra för att fylla min bägare för att komma vidare.....när jag vet min känsla så är det lättare att hitta rätt verktyg.....och det är jag själv som måste lösa den koden, andra kan ge förslag och puscha mm men det är ändå jag själv som ska göra jobbet...
Fylla mitt strå med smultron...
 
Men för att återgå till att leva i Härvaro.....Det första tanken som dök upp.....tänker mina läsare.....
"Det låter så klokt och vist, men i praktiken är det inte så enkelt"
....och nej, det är inte lätt i verkliga livet och för mig har en process pågått i drygt 20 år. Det började för mig när livet ändrade riktning.... som nybliven trebarnsmor vandrade min man och barnens pappa in i en depression, vilket medförde ett helhetsansvar för mig i familjen, under samma period gled min mamma in i sin Alzheimer och på arbetet omgavs jag i denna period av flera kollegor som tog energi, barn som behövde väldigt mycket....med påföljd att det blev för mycket för mig, inget märkligt på något sätt....värk, trötthet och den utlösande faktorn som satte fart på Fibron i en redan utmattad kropp och ledde den in i en ny fas var en visdomstandutdragning, där bedövningen kom snett och det small i halva huvudet......efter denna dag 22/11-96 har mitt liv ändrat kurs....
Det följde ett antal år då jag balanserade på kanten, jag lyckade styra skutan, höll ändå min fibro i schack genom att arbeta 75%, vabdagar då min kropp också vilade, strukturerade vardagen hemma till ett familjeteam där vi alla hjälptes åt. Genom att våra barn var med i processen, visste varför pappa inte mådde bra och varför jag mådde som jag gjorde lyckades vi ändå leva och behålla glädje och en tro på framtiden. Ett sätt att få det att fungera var att just ta en dag i taget, göra sådant som vår familj trivdes med, ibland med alla ibland med delar av familjen. Åren rullade på och det var tufft många, många gånger, men jag lyckades hålla skutan flytande....Alla i familjen hade och har en stor och varm respekt för varandra. Redan här levde vi i nuet ganska mycket och tog tillvara här och nu, utan att jag tänkte på det då...Kan fortfarande känna den där underbara tillfredställelsen när vi satt på bryggan i Loftahammar och åt pizza i kartong.....Vi hade inte råd med restaurang, båt mm, vi bodde i en gammal husvagn, hade en liten jolle och "lånade" en brygga i Loftahammars hamn för att inta den underbara pizzan innan vi åkte ut till Flatvarp för att dra upp abborrar.
När sen barnen blev  större fick jag mer utrymme att tänka...och det var lätt att hamna i det negativa, varför, OM, tänkom... osv....men samtidigt grodde ett frö i mig....uttrycket
"Det är inte hur man har det utan hur man tar det" hade jag inte hört men jag började tänka i de banorna och "att se möjligheter istället för problem" började bli ett begrepp på jobbet....Jag gjorde en form av "Åtgärdsprogram" för mig själv....började se vad jag var bra på, mina möjligheter osv.....Jag diskuterade inte med någon annan i början, sen blev mina barn så stora och i diskussioner med dem och min kloka pappa började mitt liv landa i att ta hand om mig själv och förhålla mig på ett sätt som gör att jag mår bra och känner mig hel. 
Och det är nog här jag myntar uttrycket HÄRVARO.....Det är mitt sätt att förhålla mig till livet. För mig var det i början en form av överlevnad, att kunna leva och känna mig tillfreds med mitt liv, trots värk, litet pengar och att livet inte blev så som jag trodde... Att med de möjligheter jag har leva ett rikt liv och för att göra det så måste jag tycka om att vara med mig själv och då måste jag lära känna mig och det gör jag genom att våga känna vad jag känner och upplever och sen se, vad kan jag göra för att gå vidare...eller ha roligt, njut, fyll bägaren, här och nu!!
Livet innehåller kontraster, ibland rullar det på i lagom balans, då och då  händer saker som påverkar oss positivt /negativt - kriser, kaos - lycka, glädje, Livet är inte lika för oss, en del har mer av det positiva och en del av det negativa och en del kriser och kaos råder vi inte över. Men om man tänker på livet såsom det rullar på i vardagen så är det ganska lika, det är här det handlar mer om hur jag tar det, hur jag hanterar det, vilka verktyg och strategier jag använder....Börjar man i det lilla, när det inte är kris så tror jag man har laddat sitt inre batteri för att klara ett haveri och risken för haveri minskar drastiskt.....och när katastrofen är ett faktum så har jag lättare att hitta tillbaka till mig själv.......men då behövs även hjälp utifrån, ta den då. Att i krisen samtala med en objektiv kunnig kurator/psykolog, ta den medicin som hjälper en att hålla sig flytande och ev sjukskriva sig ifrån det som går att sjukskriva sig ifrån osv.... det gjorde jag 1996, men det är jag själv som har gjort arbetet och ser till att skutan tätas, sköts och underhålls för att klara framtida oväder!
 
 

Kommentarer

Postat av: Anitha Antonsson

Publicerad 2016-04-04 16:40:54

Så otroligt fint och självutlämnande du skriver Åsa. Vilken kamp du fört. Men trots allt svårt verkar du stå stadigt och lyckligt på jorden. Kram till dej från mej!

Svar: Tack! Ja det har varit tuffa år, men när man är i det så rullar det på av bara farten, och nu när jag skriver och läser min egen text blir jag riktigt stolt över mig själv😉
Åsa

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Åsa

Jag är en gift kvinna på 55 år med tre vuxna barn och två goa barnbarn. Lever med Fibromyalgi sedan många år tillbaks. Startade denna blogg för att dela med mig hur jag genom att hitta smultron i vardagen och förhålla mig till Fibron lever ett innehållsrikt liv. Att leva i Härvaro och fokusera på det jag kan fyller mitt strå av smultron

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela